Housealt. titel: Titta, vi spökar

Författaren Roger Cobb har det inte allt för lätt. Hans läsare är mer eller mindre knäppgökar som ställer konstiga frågor. Hans senaste bok Blood Dance är fortfarande är en fenomenal storsäljare men förläggaren ställer sig högst tveksam till om Rogers nya skrivarprojekt verkligen kommer att generera några stora pengar. En personlig och naturalistisk skildring från Vietnamkrigets helvete brukar knappast bli någon större kioskvältare och inte blir det bättre av att Roger verkar ha drabbats av monumental skrivkramp och fortfarande inte skrivit en rad (förutom själva titeln då).

När hans läsare inte ställer konstiga frågor snokar de efter smaskigheter om Rogers skådespelarfru Sandy, ett känsligt ämne eftersom Roger och Sandy är separerade efter försvinnandet av den gemensamma sonen Jimmy. Så mitt i alltihopa går Rogers åldriga aunt Elizabeth (oklart om det är faster eller moster) och hänger sig. Den imponerande huset testamenteras till Roger som mot alla odds får för sig att det är en jättebra idé att flytta till stället där inte bara hans tant begick självmord utan också var skådeplatsen för Jimmys försvinnande.

Föga förvånande börjar Roger sjunka ned i allt konstigare fantasier och syner, ivrigt påhejade av försöken att återkalla Vietnamminnena till boken han håller på att skriva. Men pågår allt i Rogers eget huvud eller finns det kanske något i Elizabeths påståenden att huset skulle vara hemsökt?

Ytterligare en av de där 80-talsfilmerna med en fullkomligt vidrig svensk-översatt titel. Nu är tyvärr inte den svenska titeln det största problemet med denna så kallade skräckkomedi. Till att börja med ställer jag mig lite frågande inför själva genrebeteckningen. Visst finns det en del absurda vändningar och fåniga monsterdockor men att gå så långt som att kategorisera House som en komedi känns orimligt. Skäms, svenska titel”översättare”!

Med gott om rätt kackiga monsterdockor och andra effekter är filmen föga förvånande inte heller mycket till skräckfilm. Däremot känns det som om manusförfattaren och producenten Bruce Joel Rubin snattade ansatsen till psykologisk stämning och Vietnamkopplingarna när han skrev Jacob’s Ladder. En film som på alla plan blev en slags bättre version av filmen för dagen eftersom den innehöll både konsekvens i ton och ett bra manus.

House blandar å sin sida hej vilt mellan dimensionsmonster och försök till realistiska Vietnamscener som tack vare denna realism känns oerhört malplacerade. Förutom det är själva manuset alldeles för hackigt för att utgöra en förlåtande buffert mot tonskillnaderna. Historien känns snarare som en upptakt som man hittar på under en kvarts brainstorming och sedan låter utvecklas på egen hand utifrån vad effektmakarna tycker verkar kul att hitta på för tillfället. Slutresultatet är långt ifrån tillräckligt bra för att man ska acceptera denna Poltergeist-ripoff som inte ens bemödar sig att förklara varför huset skulle vara hemsökt eller varför inte tant Elizabeth åtminstone såg till att skriva ett vattentätt testamente som stipulerade att eländet skulle jämnas med marken vid hennes död.

Jag skulle tro att den här filmen ses med förlåtande ögon tack vare en svårartad 80-tals-vajb samt Friday 13th-namn som Steve Miner i form av regissör och Kane Hodder som stuntkoordinator. Gå inte i den fällan, det är inte värt det. Se hellre Lake Placid om du vill ha mer av Steve Miner-regi, Under Siege eller Demolition Man om du vill ha mer av Kane Hodder-stunts och Carrie om du vill ha mer av baby-face-William Katt (som spelar Roger).

star_full 2

Annonser