Monsieur LecoqJag gräver mig vidare bakåt i detektivlitteraturen. Läsningen av Conan Doyle ledde till antologin The Rivals of Sherlock Holmes som ledde till författaren Fergus Hume och hans The Mystery of a Hansom Cab. I sitt förord skriver Hume dock mångordigt om en fransk inspiration vid namn Émile Gaboriau och hans klurige polis M. Lecoq.

När jag bara att kort tag senare stöter på en hänvisning till samme Gaboriau i en så osannolik källa som Edith Nesbits barnbok The Treasure Seekers blev förstås allt motstånd bortsuddat. Särskilt som en snabb koll visar att Conan Doyle lät sin Holmes namnge två för tiden kända litterära detektiver, bara för att (något ogint kan tyckas) avfärda dem som klåpare – Edgar Allan Poes Dupin och…Gaboriaus Lecoq.

I ett av Paris fattigkvarter arresteras en mördare som har tre offer liggandes vid fötterna. Polisen drar snabbt slutsatsen att det är ett vanligt krogslagsmål som gått lite sämre än brukligt för både förövare och offer men den unge Lecoq anar ugglor i den franska mossen. Tillsammans med sin äldre och rätt tröge kollega Père Absinth ger sig Lecoq på jakt efter lösningen på mysteriet. Kan det vara så att mördaren, som påstår sig vara en marknadsakrobat vid namn Mai, egentligen är någon helt annan, en person så högt ovanför alla rimliga misstankar att det nästan skulle vara brottsligt att ens uttala dem?

När man vet om det är det nästan komiskt hur mycket av A Study in Scarlet det går att hitta i Monsieur Lecoq. Berättelsen är delad på två, först det nutida mysteriet och sedan ett snabbt kast tillbaka i årtiondena för att följa händelserna som ledde fram till det hemska dådet. Père Absinths halvdana mentala kapacitet gör att Lecoq noggrant måste förklara alla slutsatser som hans briljanta hjärna drar. Han kostar till och med på sig att påpeka för sin kompanjon att lösningen kommer att framstå som löjligt enkel när den väl blivit förklarad in i minsta detalj.

Han undersöker brottsplatser minutiöst för att sedan återskapa skeenden med hjälp av till synes obetydliga ledtrådar. En viktigt del av Lecoqs arbete består också av hans förmåga att förklä sig till oigenkännlighet för att snoka rätt på alla detaljer som krävs för att lösa det till synes enkla brottet. Dessutom har han en ännu smartare mentor i amatördetektiven Père Tabaret.

Men samtidigt finns det förstås en förklaring till att det är Conan Doyle som fortfarande läses och pratas om och inte Émile Gaboriau (eller också är han lika poppis i Frankrike som Conan Doyle är i mer anglosaxiskt influerade länder?). Monsieur Lecoq var klart underhållande och särskilt i första halvan finns ett skönt driv samt en rejäl klurighet som behåller mitt intresse. Gaboriau arbetar med att berätta sin historia ut lite olika perspektiv (exempelvis får vi hela inledningen serverad genom det tjockskallige polisbefälet Gévrols ögon), ett grepp som funkar riktigt bra. Tyvärr har författaren samma tendens att säga samma sak på tusen olika sätt som jag tycker mig ha noterat hos Victor Hugo, vilket stoppar upp en annars rätt händelsedriven berättelse i onödan.

Andra halvan med sin historiska tillbakablick är dock betydligt mer svårgenomtränglig än Conan Doyles mormon-motsvarighet. Här har Gaboriau valt att beskriva en utveckling som har sin grund i både Franska revolutionen och Napoleonkrigen, två perioder som 1869 fortfarande bör ha varit högaktuella för samtida läsare. Så icke för en fransk-ignorant läsare anno 2016, vilket gör historien en aning svårgenomtränglig eftersom jag i alla fall gissar att det är en hel massa förgivettagen undertext som jag helt enkelt missar. Grovt.

Men låt inte detta avskräcka om du är det minsta nyfiken på klassisk detektivlitteratur, för på det hela taget var Émile Gaboriau och hans Monsieur Lecoq intressanta bekantskaper.

Librivoxkvalitet: Lite ojämn kvalitet på inläsningen, vilket inte underlättar att hänga med i historien. Mestadels helt ok, dock.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser