PhoenixNelly Lenz har suttit i koncentrationsläger. Nu är hon tillbaka i Berlin, understödd av vännen Lene Winther. På grund av en svår ansiktsskada får Nelly möjlighet att starta om på nytt, inte bara med livet i behåll utan också med ett nytt ansikte.

Men hon är inte beredd att släppa det förgångna och ber därför läkaren att göra henne så lik sitt gamla jag som det är möjligt. Lene vill att de ska resa till Palestina för att hjälpa till att bygga det nya Sion men Nelly har andra planer. Trots att vännen försöker avråda henne går Nelly istället på jakt efter sin make, Johannes. På den gamla goda tiden spelade han piano och hon sjöng och Nelly hittar honom också mycket riktigt på nattklubben Phoenix även om han nu för tiden bara är diskplockare.

Lenes varnande ord om Johannes tycks emellertid inte vara helt ogrundade. Han känner inte igen sin före detta fru utan ser i Nelly bara en kvinna som är mycket lik henne. Förslag: hon ska låtsas vara Nelly för att Johannes ska kunna casha ut det arv som ligger och väntar eftersom den övriga familjen Lenz försvann i Förintelsen. Och Nelly är tillräckligt sugen på att försöka återupprätta relationen för att gå med på dealen.

Phoenix var ett oprövat kort där jag bara kände igen namnet Nina Hoss. I efterhand ser jag att filmen tycks vada knädjupt i lovord men jag vet inte om jag kan hålla med om dem. Eller också missar jag något avgörande på samma sätt som med Charlotte Rampling i 45 Years. För på samma sätt som i den filmen tycker jag inte att Hoss riktigt lyckas förmedla någon direkt känsla till mig som tittare genom sin Nelly. Om nu inte avstängdhet räknas som en känsla. (Även de abrupta sluten gör att filmerna påminner om varandra.)

Förutom de rent händelsemässiga omständigheterna (koncentrationsläger, ansiktsskada, bedräglig äkta man) känner jag inte att jag genom Hoss utspel ges någon anledning att engagera mig i Nelly och hennes öde. De främsta ledtrådarna till hennes beteende blir istället olika påståenden från den mer stridbara Lene där Nelly eventuellt bekräftar dem genom att stirra tomt framför sig eller vägra möta vännens blick.

Däremot måste titelmakarna ha cred, för hur ofta är det inte som filmers titlar egentligen inte riktigt stämmer överens med det som händer? Här har vi däremot nästan ett oräkneligt antal fenixar som reser sig (eller i alla fall försöker resa sig) ur askan – Tyskland, judendomen, staten Israel, Nelly själv och förhållandet mellan henne och Johannes.

Det mest intressanta med filmen blev tyvärr det som egentligen inte direkt rörde huvudpersonen i Phoenix, om man nu inte skulle se kriget eller efterkrigstiden som en huvudperson. Lenes försök att som judinna komma tillrätta med det som hänt och Johannes framhållande att ingen vill se en sliten lägerfånge stiga av tåget. Majoriteten av de som överlevt kriget utanför lägren vill helst bara kunna backa bandet till tiden innan krigsutbrottet och vidmakthålla en bild som inte inbegriper vare sig koncentrationsläger eller dess offer. Möjligen en kommentar till en slags blindhet som är mer svidande än vad jag lyckades uppfatta.

star_full 2star_full 2

Annonser