The Wolverine (2013)

Logan, aka mutanten Wolverine, mår inte toppen efter händelserna som timade i X-Men: The Last Stand och som bland annat slutade med att järven såg sig tvungen att sänka adamntiumklorna i sin älskade Jean Grey/Phoenix buk. I sant Förtvivlad Man-mode (välbeprövat sedan Lancelots dagar) har han begett sig ut i naturen och ser nu mer ovårdad ut än vanligt. Här umgås han med kackiga CGI-björnar, drömmer mardrömmar om Jean och vill helst av allt bara dö. Men det kan han inte, han är ju Wolverine.

Man kan tycka att erbjudandet från den gamle Yashida därför borde vara gudasänt för Logans räkning. Yashida är en japansk man som Wolverine en gång i tiden räddade från en eldfängd död medelst atombomb och som nu ligger på sitt yttersta. Men Yashida har ägnat större delen av sitt liv och ansenliga förmögenhet åt att försöka komma underfund med mutantkrafter. Han tror sig nu kunna erbjuda Wolverine att avhända sig sina läkekrafter till Yashida – Yashida blir frisk och Logan kan bli gammal och dö som en vanlig man. Everybody wins!

Men av någon anledning backar Wolverine undan från Yashidas förslag och strax därefter dör den gamle. Begravningen blir dock inte den sobra tillställning som anhöriga har rätt att förvänta sig när Yashidas sondotter Mariko blir kidnappad av ett helt gäng Yakuza-skurkar (det var från början en väldigt välbesökt begravning) men efter en hel del spring och tågåkande gör vår kloförsedde vän processen kort med dem (med benäget bistånd från en mystisk ninja-krigare).

Dock inte utan att betala ett visst pris för sin räddarinsats. Av någon anledning tycks hans helande krafter ha avtagit i styrka och att skära sig under rakningen är just nu det minsta av problemen när Logan och Mariko konstant tycks jagade av vapenviftande Yakuza, den pilbågsförsedde ninjan och den dödliga mutanten Viper.

Det har aldrig funnits någon större tvekan om att den burduse och dystre Wolverine varit publikens favorit, inte minst efter den första X-Men-trilogin som tog sin början 2000. Efter The Last Stand var det därför dags för en skäggige att få sin egen film och 2009 kom X-Men Origins: Wolverine. Tyvärr ingen större hit och därefter har det än så länge inte blivit några fler enskilda origins-filmer, istället satsade man på att ta ett omtag på hela serien med X-Men: First Class.

Origins-filmen kom att bli sydafrikanske regissören Gavin Hoods andra Hollywood-film och möjligen försökte man inför denna uppföljar-Wolverine att rätta till det misstaget. James Mangold har förvisso en längre, men minst sagt brokig, CV. Copland hyllades bortom allt förnuft, Walk the Line likaså. Mindre lyckad framstår i backspegeln kanske den romantiska komedin Kate & Leopold.

Hur klarar Mangold sig då med i princip renodlad action? Jomen, riktigt bra måste jag ändå säga. Bortsett från Marikos till synes enastående förmåga att bli bortrövad hela tiden är plotten förhållandevis pang på, samtidigt som mardrömmarna om hur han om och om igen rensar Jean som en ovanligt snygg aborre ger det hela åtminstone illusionen av känslomässigt djup. Hade vi inte fattat det innan sägs det här rakt ut, Logan är något så ovanligt som en hedervärd ronin. En krigare utan herre men obrottsligt lojal mot sin egen hederskodex som av någon anledning alltid tvingar honom att beskydda kvinnor och barn hur mycket han än grumsar om saken.

Till min överraskning upptäcker jag (efter påläsning i efterhand) att i princip alla de japanska deltagarna i detta drama faktiskt har förlagor bland serierna. Från Shingen Yashida till Mariko till Yukio, Harada och Silversamurajen. Kanske hade en mer ingående kunskap i Marveluniversat underlättat för när det börjar bli dags för den storslagna slutfajten har jag tyvärr hunnit tröttna. Det hela blir lite långdraget och jag tappar koncentrationen.

Men fram tills dess är det som sagt rätt smakligt med fajten på taket på ett framrusande japanskt snabbtåg som kronan på verket (eller varför inte polisongerna på järven).