ParaNormanFolk som påstår sig kunna se döda människor (i allt väsentligt hederliga spöken, får man anta) får räkna med att betraktas som lite nippriga. Så var det för Haley Joel Osment Cole Sear och så är det för Norman Babcock.

Hans föräldrar är lite oroliga för sin son och särskilt pappa Perry är inte det minsta trakterad av sannolikheten att Norman fortfarande kan kommunicera med sin farmor. Storsyster Courtney skulle i och för sig antagligen tycka att lillbrorsan är en liten snorunge oavsett vad han påstår sig kunna se och inte se. Det är också fullt möjligt att Norman även utan sina spökskådarkrafter skulle bli mobbad i skolan men för storvuxne Alvin är det förstås så oändligt mycket roligare att kunna trakassera Norman för något så säreget.

I den lilla staden Blithe Hollow där Norman bor lever man högt på den mytomspunna häxan som ska ha dömts till döden för flera hundra år sedan. Snabbmat äts på Witchy Wieners och varje år uppförs en skolpjäs som handlar om rättegången samt hur den elaka (och givetvis vassnästa) häxan förbannade de som dömde henne. Men i år är det lite annorlunda, Norman ser hemska syner under rjäsrepetitionerna och får dessutom ett särskilt uppdrag av sin galne morbror: han måste läsa ur en särskild bok för att förhindra häxan att vakna till liv igen.

Men något går fel i ritualen och snart är både Norman och de övriga stadsborna fullt upptagna med att försöka hantera pionjärzombies och en asförbannad häxa.

Även om jag gärna hade sett The Boxtrolls-filmen med originalrösterna gjorde dess innovativa innehåll och lekfulla utseende att jag blev nyfiken på produktionsbolaget Laikas tidgare filmer. Coraline hade jag redan sett och nu uppenbarade sig alltså en möjlighet att också klippa ParaNorman. När filmen var aktuell ska det erkännas att jag till viss del avfärdade den som en standard-slapstick-barnfilm om än med en icke föraktlig Tim Burton-vajb (eller egentligen Henry Selick-vajb) rent utseendemässigt. Kopplingen till Coraline gjorde jag inte alls då, vilket kanske kunde ha fått mig på andra tankar.

Men som tur är är ju väldigt lite hugget i sten, allra minst förutfattade meningar om film. ParaNorman är en både rolig och allvarlig film om rädsla och döden. Hur rädsla kan få människor att göra saker som de kanske inte alltid skulle ha gjort i vanliga fall. Hur det ibland kan vara svårare att övervinna sin egen rädsla än döden själv. Däremot ska man inte luras att tro att det går att köra igång den som en enkel barnvakt, bara för att den är animerad (liksom The Boxtrolls en blandning mellan stop motion och CGI). ParaNorman sysselsätter sig som synes med en hel del svåra frågor och kan av och till säkert vara ganska läskig.

Men för oss avtrubbade vuxna är filmen mest rolig (fast lite, lite spännande är den allt också) med en massa av sådana där kluriga detaljer som man börjat bli rätt bortskämd med inom särskilt stop motion-animering. Den här gången företrädesvis bestående av flygande kroppsdelar. Tack vare att Norman åtföljs på sina äventyr av bland andra storasyster Courtney och kompisen Neils storebror Mitch serveras tittarna dessutom både en bimboaktig Cheerleader (givetvis inte alls är så bimboaktig som hon från början kan framstå) och en korkad Jock (vilken i sin tur har en och annan överraskning i sina väldimensionerade rockärmar).

Med ParaNorman fick jag också chans att avnjuta filmen med originalrösterna intakta och odubbade. Alla är mer eller mindre perfekta, från Kodi Smit-McPhee som Norman till Anna Kendrick som Courtney till Casey Affleck som Mitch till Christopher Mintz-Plasse som Alvin. Mindre inhopp görs också av välbekanta stämmor som John Goodman och Bernard Hill.

ParaNorman blev en lika positiv överraskning som The Boxtrolls och Laika visar än en gång att det inte alltid behövs en historia av en författare som Neil Gaiman i botten för att göra en fantasifull och gemytlig film.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser