From Hell MooreMan behöver inte vara det minsta bekant med den tecknade serievärlden för att ha hört talas om den milt sagt excentriske författaren Alan Moore. Trots att han själv ofta tycks vara emot adaptioner har flera av hans alster blivit mer eller mindre framgångsrika filmer (Mer: V For Vendetta och Watchmen. Mindre: The League of Extraordinary Gentlemen).

From Hell ligger väl någonstans mitt emellan. Som självständig film betraktad är den en helt ok seriemördarthriller men jag kan förstå Moores frustration när hans monumentala bok (560 sidor i min upplaga), som dessutom innehåller ett ambitiöst appendix med referenser, reduceras till en helt ok seriemördarthriller. Så låt oss då istället fokusera lite på denna förlaga, skriven av Alan Moore och tecknad av Eddie Campbell.

Moore lägger med en gång korten på bordet och de kort han utgår från har primärt författats av journalisten Stephen Knight. Knight ville hävda att morden som utfördes av Jack the Ripper i Londons East End var resultatet av konspiration för att dölja det faktum att drottning Victorias barnbarn, prins Albert Victor (kallad Eddy), i sin tur hade fått barn med horan och godisaffärsbiträdet Annie Crook. Morden var mer eller mindre beordrade av Victoria själv men kunde bara utföras tack vare den intrikata väv av frimurare på höga positioner runtom i London.

Moore har sedan tagit fasta på läkaren Sir William Gull som i From Hell inte bara är en framstående medicinare utan också en prominent frimurare. Han ser det som ett hedersuppdrag att lösa problemet åt den gamla drottningen men just denna anledning till morden på de prostituerade kvinnorna Polly Nicholls, Annie Chapman, Liz Stride, Kate Eddowes och Marie Kelly är egentligen bara de tio procent av isberget som syns ovanför vattenytan.

Gull har nämligen börjat sjunka ned i galenskap (eller nått högre insikt, allt beror på perspektiv) och morden blir för honom till ritualer, offer utförda på det altare som var hela London till ära åt den ödlelika frimurarguden Jahbulon. Gull menar att tidpunkter existerar jämsides varandra och ser från gång till annan glimtar från 1900-talets London när han utför sitt värv under det sena 1800-talet och avslutar mer eller mindre hela From Hell genom att deklarera att han är den som förlöste det tjugonde århundradet.

Men Moore nöjer sig inte med detta. From Hell är dessutom en bitande skildring av de sociala orättvisor och hyckleri som existerade under tidsperioden, ett perspektiv som verkligen understryks av Campbells stramt monokromatiska serierutor. From Hell lyckas på ett obehagligt sätt förena Moores bild av London som en närmast organisk varelse med Campbells teckningar som inte gör den mindre substantiell men istället betonar livlösheten i sten och metall.

Jag upplever inte att serierutorna i sig själva innehåller särskilt mycket rörelse, istället fungerar de mer som en filmkamera vilken vilar längre eller kortare tid på ett utvalt objekt eller person. Det är en upplevelse som förstärks av att det då och då förekommer en klassisk korsklippning, antingen för att kontrastera morgonbestyren hos de som har (en säng, en morgonrock, frukost) och de som inte har (vare sig säng, morgonrock eller frukost) eller för att visa genomförandet av de handlingar som i tal beskrivs i serierutan innan (diskussioner om en falsk begravning följs av en bild från begravningen).

För min del blev From Hell ingen omedelbar succé. Dels på grund av att Moores berättelse innehåller så många lager, så mycket symbolik och så många antydningar att jag gissar att det kommer att ta många läsningar innan man kan greppa helheten på det sätt som författaren tänkt sig den. Dels på grund av att jag inte direkt tilltalas av Campbells stil.

Men jag kan se att stilen samt berättelsen går väl hand i hand och jag tror att From Hell kommer vara ett verk att återkomma till både en och två gånger.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser