From Hell (2001)

Någon springer omkring i Londons Whitechapel om nätterna och mördar prostituerade. Det här oroar Mary Kelly och hennes yrkessystrar, men inte på långt när lika mycket som hotet från Nichols-gänget som kräver dem på ”beskyddar”-pengar. Då är sannolikt polisen Fred Abberline mer störd av de bestialiska morden som tycks ha ritualistiska kopplingar.

Inte minst eftersom den förmodande gärningsmannen av hans överordnade gärna ses som en outbildad man, sannolikt inte ens britt, och av övriga London som en ondsint jude vilket leder till överfall på affärsinnehavare som tillhör folkgruppen. Abberline själv är inte lika säker på de här två slutsatserna. Men så har han ju också en förmåga att i syner få en föraning om vad som komma skall.

Denna adaption av Alan Moore och Eddie Campbells ambitiösa (kanske till och med voluminösa) grafiska roman fann givetvis inte nåd inför den kategoriske Moore. Det är klart – har man nu ägnat nästan 600 sidor åt en historia som innehåller allt, från systematiskt könsförtryck, frimuraresoterik och imperiekorruption till magnifikt vansinne, blir det förstås lite fattigt att konstatera att det filmiska slutresultatet rent storymässigt är en vanlig, jäkla mördarthriller.

Ett myllrande persongalleri har i stort sett reducerats till tre olika personer (Johnny Depps Abberline, Heather Grahams Kelly och Ian Holms hovläkare Sir William Gull) och ett synnerligen intrikat berättande har förenklats radikalt, i syfte att skapa spänning och driv. Och även om filmen klassades som ”R” i USA kommer dess beskrivningar av vare sig mord eller sex inte ens i närheten av Eddie Campbells detaljerade bilder.

Men om man nu skulle försöka bortse från en voluminös förlaga måste jag ändå säga att From Hell är en helt ok mördarthriller. Visst finns det fortfarande delar som skaver lite eller känns aningens stressande, alternativt inkastade från vänsterkanten, men på det hela taget finns här en visuell ambition, kluriga ledtrådar och spänning. Mördarens blixtrande knivar är effektfulla men jag inbillar mig att det märks att filmen bygger upp ett victorianskt London i datorn, för staden får aldrig någon riktig tyngd eller påtaglighet.

Dessutom är det svårt att bortse från att både Johnny Depp och Heather Graham framstår som väldigt moderna. Särskilt Graham övertygar inte som härdad East End-hora för att uttrycka det milt, ett intryck som inte underlättas av att hon låter som en nutida Eliza Dolittle.

Alan Moore må avsky adaptioner, särskilt av sina egna verk, man jag tror ändå att det är hans förtjänst att From Hell i sitt filmformat ändå blivit en så pass bra film som den är.