Man kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.
Denna Amelia tycks vara ett hett eftertraktat byte, vilket inte minst visar sig av det faktum att March och Healy träffas genom mysteriet som omvärvar den unga kvinnan. March är en privatdetektiv på dekis så ung han nu är (och med en tonårig dotter att ta hand om) medan Healy är en garvad muscle-for-hire. Han är dock nyfiken på detektivbranschen och slår sig därför ihop med March trots att det snart blir uppenbart att det inte är killen med licens som sitter på de stora resurserna. Vare sig intelligensmässigt eller jobbmoraliskt.
Med tanke på att förtexterna till The Nice Guys presenteras med klassiska 70-tals-neon-disco-bokstäver skulle den medföljande årtalsbestämmelsen knappast behövas. Men nu är det i alla fall anno 1977 i L.A. och det finns nog flera anledningar till att Shane Black förlagt sin film till detta ljuva årtionde.
Dels har vi kläderna – våra hjältar i form av Ryan Gosling och Russell Crowe (särskilt då Gosling) kan dyka upp i en ändlös parad av färgade skinnkavajer och skjortor med långa kragsnibbar. Dels har vi bilarna – även här en ändlös parad av vräkiga 70-talsschabrak, den ena ”gas guzzlern” mer tanksliknande än den andra.
Men den främsta anledningen torde vara möjligheterna att förlägga en stor del av handlingen till en porrindustri som åtminstone inte sällan framställs som oskyldigare, ystrare och mindre smutsig än den nutida. I det avseendet blir The Nice Guys till någon slags korsning mellan Boogie Nights och L.A. Confidential. Boogie Nights för porren och L.A. Confidential för i alla fall antydningarna om en konspiration som går högt upp i maktens korridorer. Och så porren, förstås.
Plus det faktum att vi än en gång får se Russell Crowe och Kim Basinger spela mot varandra. Skillnaden torde vara att medan Russell Crowe fortfarande får spela en av huvudrollerna är Kim Basinger reducerad till en biroll som skulle kunnat spelas av nästan vem som helst. Med tanke på hennes håglösa insats hade det kanske också varit bättre. Eftersom hennes uppenbarelse dessutom inte utstrålar ett uns av 70-talskänslan som i övrigt genomsyrar filmen undrar man vem det var som egentligen ville ha henne där.
Då är det roligare att fokusera uppmärksamheten på Crowe och Gosling. Crowe verkar ha tagit sig an sin något härjade och plufsige Healy genom att åkalla John Goodmans ande (minus ett antal kilo, plufsigheten till trots) medan Gosling visar en oanad talang för fysisk komedi och deras dynamik känns både trovärdig och lättsam. Överhuvudtaget lyckas The Nice Guys riktigt bra med balansen mellan känslosamhet (Gosling är änkeman och ensamstående pappa), pang-pang-action och humor. Manuset gör flera synvändor på ett i grunden klassiskt odd couple-buddy-koncept. En del i det blir trevligt nog också Holland March unga dotter Holly som spelas av Angourie Rice. Hon vill förstås hjälpa sin pappa knäcka mysteriet och får göra det utan att prompt falla in i den annars så traditionella rollen där den moderlösa dottern städar och lagar mat åt sin loser-farsa. Bland samvetslösa skurkar och mindre nogräknade män är det hon som får utgöra historiens moraliska kompass.
The Nice Guys innehåller som synes inte alls särskilt många hyggliga killar men är sannolikt tack vare just det riktigt underhållande.
Hur trevligt hade de andra filmspanarna? Only one way to find out!
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag har funderat lite på den där med Kim Basinger…. Kan hon ha blivit castad enbart för att få in en liten extra blinkning till L.A Confidential? För det kan ju knappast ha varit för att hon var rätt kvinna för rollen rent skådismässigt.
Hmm, herr Blacks castingförmåga ifrågasätts i denna recension också. jag håller dock med. Hade redan hunnit glömma att Basinger var med. Var det något om oljesmutsiga politikers som stödde bilindustrin?
Kul att du fann Goslings fysiska humor roande. Jag gillade det mesta av de övriga skämten förutom just hans envetna försök i farsens ljuva värld.
En lustig detalj var att dottern (13 år kanske) var den som körde bilen hela tiden. Okommenterat. Kul detalj… Blir mer och mer övertygad om min förträffliga spaning om att Shane Black är en bra manusförfattare men en klart sämre regissör/ansvarig för casting. 🙂
Japp, japp, jag håller med om det mesta. Jag får ta tillbaka det jag skrev om Crowe hos Henke. Det är inte Crowe som är trött utan hans rollfigur, så helt rätt castat där. Och Goslings fysiska humor funkade också för mig (toalettscenen, där Crowe funkade som straight guy).
Den enda felcastade var Basinger men det var nog en blinkning till L.A. Confidential som du är inne på.
Angående castingen så vet jag inte hur mycket att säga till om just Shane Black har. Han får säga bu eller bä kanske men mest inflytande har nog rollbesättaren, som du skrev hos Henke.
Och kul med Holly!
@Fiffi: Inte helt osannolikt, en slags reunion… Men jag är inte säker på att Guy Pearce hade lyckats lika bra med farsen som Gosling 😉
@Henke: Nej, alla tycks vara överens om att Basinger inte var någon jättehit. Däremot vet jag inte om det är läge att räkna ut Black som regissör. Har iofs inte sett Kiss Kiss… Och jag tyckte som sagt att både toascenen och Gosling högljudda tjut när han skadar sig var väldigt roliga.
@Jojjenito: Egentligen var det väl Holly som var filmens ultimata straight guy?
Jag tycks ha missat att Crowes rollfigur inte var privatdetektiv, det var lite otydligt vad sjutton det var han pysslade med. Att han inte hade ”licens” hängde jag med på, men han var ju bra mkt dugligare på detektivjobbet än March.
Fint formulerat om att Holly var filmens moraliska kompass. Jag gillade henne också, och jag tyckte man förstod hennes dilemma: kärleken till pappan vs irritationen över hans misslyckanden. Trist att deras relation inte utvecklades alls, tvärtom tycks hennes acceptans vinna över hans vilja att vara en ansvarstagande förälder.
Har du sett John Goodman i 10 Cloverfield Lane?
@Cecilia: Vem som är privatdetektiv är väl säkert en definitionsfråga, men jag gick på att Crowe inte var en licensierad sådan. Om man ska se det realistiskt, speglar i så fall inte Rice och Goslings förhållande rätt väl hur det vanligtvis är? Att barn till alkisar är förlåtande väldigt länge?
Nope, inte sett den filmen än.
Tänk vilken kalasfilm det hade varit om John Goodman hade varit tio år yngre och fått åkalla sin egen ande i den rollen.
När du vidrör mysteriets kopplingar till porrindustrin och korruption så inser jag att du nog kommer närmast att bry dig om vad som faktiskt händer i filmen och inte bara om gubbarna är skojiga. Det är väl så den här sortens film skall fungera, men jag undrar om Shane Black tyckte att han fick till det med kopplingar mellan olika trådar.
@Carl: John Goodman själv hade nog också kunnat funka, men tror Crowe ändå är bättre på att ge ett våldsamt intryck. Goodman kan vara skrämmande på många sätt, men inte i ett slagsmålsperspektiv. Om Shane Black är nöjd med alla kopplingar har han fel 🙂 Det blev allt för rörigt och intrasslat.
Jo du har helt rätt i trovärdigheten i att Holly och Hollands relation, det där med att acceptera sin förälder med hens brister, men jag tyckte ändå att det sopades under mattan på ett nonchalant sätt.
Se den 🙂 Vore intressant att höra din åsikt om den.
@Cecilia: Visst visas ojämlikheten i Holly och Hollands relation upp mer för sin komiska poäng än för ett realistiskt alkholist-drama. På ett sätt skönt kan jag tycka, men samtidigt finns förstås risken att det känns som om man trivialiserar situationen där barn måste leva med missbrukande föräldrar.
”Den”? Nu är jag nog inte riktigt med… 😉
Alltså se DEN = 10 Cloverfield Lane! 🙂
@Cecilia: Aha, då är jag med. Japp, den ska absolut ses. Någon gång 🙂
Apropå Kim Basingers prestation måste jag ärligt talet säga att jag inte ens var med på att det var hon innan eftertexterna rullade. Så blek var den. 😛
@Daniel: Nå, visste man inte att hon var med var hon ju inte så lätt att känna igen om man säger så…