Dawn of the Planet of the ApesSedan vi lämnade en nymornad apkoloni utanför San Francisco i Rise of the Planet of the Apes för tre år sedan har det hänt saker, såväl för människor som för apor. Caesars samhälle har växt till sig, aporna har skaffat sig riddjur (inte helt säker på hur de håller sig kvar på hästryggen med sina förhållandevis korta ben. Eller hur hästarna fixar en fullvuxen gorillahanne som kan väga upp till 180 kg. Eller nitpickar jag nu?), byggt en skyddande palissad (så att honorna ska kunna sköta sitt födande, vad annars?) och skapat en liten skola med den kloke Maurice som lärare.

Det här har de kunnat göra rätt ostört eftersom mänskligheten haft fullt upp med apflunsan som Gen-Sys skapade. Pandemi leder till kaos som leder till nära nog ap(o)kalyps. Ett sista radiomeddelande konstaterar ”This is how it ends”.

Fast inte riktigt förstås. Små enklaver av människor finns fortfarande kvar och en av dem i just San Francisco. Däremot börjar läget bli desperat eftersom de gjort slut på all energi som funnits i form av kärnkraft och fossila bränslen. Hoppet står nu till förnyelsebar vattenkraft men för att det ska funka måste man kicka igång en damm som ligger rätt otillgängligt.

Riktigt hur otillgängligt blir klart först när en grupp människor stöter ihop med apkolonin. Människornas ledare Dreyfus hyser inga större tveksamheter inför att omedelbart inta ett ”it’s us or them”-perspektiv, trygg i förvissningen om att det finns en sjuhelvetes massa vapen i olika förråd runt om i staden.

Hans högra hand Malcolm är emellertid av en saktmodigare natur och ber Dreyfus om lite tid för att Malcolm ska kunna förhandla med Caesar. Men frågan är om en resonabel attityd verkligen kan vinna i ett läge när misstänksamhet och fruktan är stark, vare sig det handlar om människa eller apa.

Den här dragkampen mellan tillit och misstro (både inom och mellan olika fraktioner) är förstås inte ny. Raka av Caesar pälsen (särskilt på huvudet) och sätt honom i en rullstol medan den stridslystne Koba får dra på sig en hjälm och vi har ungefär samma upplägg som i X-Men. Aporna anser sig överlägsna (om inte annat moraliskt, de har aldrig satt andra varelser i bur. Ännu. Apes good, Men bäääd) medan den lilla människospillran fortfarande betraktar aporna som djur och inte som jämlikar.

Kanske hade jag för höga förväntningar från Rise… som jag faktiskt gillade en hel del, men jag blev lite besviken på Dawn… Effektsmässigt upplevde jag aporna version 2.0 som mindre trovärdiga och realistiska än i förra filmen. Möjligen beroende på att vissa av dem fick bli ganska människolika i både ansikte och kroppsspråk.

Händelseutvecklingen skapade en del logiska frågetecken som exempelvis gäller konsekvens i användandet av tal och teckenspråk för aporna. Det stör mig när Koba, som är betydligt mer vältalig på teckenspråk, tvingas prata bara för att det blir bättre så rent dramaturgiskt. Och med tanke på alla tabu-kranierna uppspetade på pålar i skogen gick det jäkligt fort för aporna att utveckla någon form av religion.

Fast inte lika fort som det gick att utveckla ett klassiskt patriarkat förstås. Det snackades en hel del om just den biten när Dawn… hade premiär och jag kan inte annat än instämma i upplevelsen av den extremt unkna doft som sprider sig från genusperspektivets otvättade armhålor. Aphannar smyckar sig med krigsmålning, aphonor flätar små diadem. Vi serveras namn på fler män än jag kan hålla ordning på medan det inte är några större problem att minnas Ellie, hennes dotter Sarah (syns aldrig vare sig i eller på bild) och Caesars eventuellt namnlösa hustru (hon hade i alla fall inget egennamn av betydelse).

Aphannarna rustar för krig medan honor och ungar snällt får gömma sig i skogen. Vilket väl i och för sig skulle kunna ha en biologisk grund – honor är nu en gång för alla inte lika stora eller muskulösa som hannar. Men en gorillahona är i alla fall minst lika stor som en bonobohanne, så det argumentet tycker jag inte riktigt håller. Och om man nu ändå väljer att hitta på ett virus som gör apor både intelligentare och talförmögna borde det väl inte ligga helt utan för det möjligas gräns att det också ändrar på andra biologiska ”självklarheter”. I alla fall inte ytterligare förstärka de som eventuellt redan finns på plats genom att göra särskilt Caesar till en family man vars beskyddande attityd luktar mer nattståndet 50-tal än något annat.

Nej, jag hade önskat lite mer nyskapande från både manusförfattare och regissör i det här fallet. Snarare än gryningsljus signalerar Dawn… skymning både tema- och berättelsemässigt. Jag hoppas och ber om att vi helt ska ha hoppat över natten när nästa film äntrar biograferna.

star_full 2star_full 2

Annonser