The InternRedan år 1970 skaldade HasseåTage i sin 88-öresrevy med sången Blå Stetsonhatt: ”Vid trettitre, e´ man passé/vid trettifem, så kan man hälsa hem/vid fyrtio jämnt, e´ man ett skämt”. De frågade sig vad man skulle hitta på om man inte nöjde sig med att ”sitta i stadsparken och mata duvor”.

De hade mycket väl kunnat fråga Ben Whitaker. Han går på linjen (eller gör åtminstone ett bra jobb med att ställa upp riktlinjer för hur den här filmen kommer att utveckla sig) att det som är viktigt här i livet är ”love and work”. Som 70-årig änkling har han tyvärr inte särskilt mycket av någotdera i sitt liv.

Och gudarna ska veta att det inte hänger på Bens egna ansträngningar. Han har gått tusen och en kurser, närvarat vid minst dubbelt så många begravningar och fortsätter att dricka morgonkaffe på Starbucks. Men han saknar utmaningen som ett dagligt arbete innebär, att faktiskt fylla ett hål i ett professionellt sammanhang. Kärleksfronten skulle däremot kunna klarna upp, det är inte så att Ben saknar erbjudanden från grannskapets piggare änkor. Men av någon anledning verkar han inte särskilt trakterad av detta.

Vad han däremot blir mycket lockad av är erbjudandet om att arbeta som ”senior intern” på det nya företaget About the fit som ägs av den extremt drivna Jules Ostin. Det webbaserade klädföretaget har vuxit explosionsartat och eftersom Ben har en viss chefserfarenhet paras han ihop med Jules som är på väg att gå på knäna i ansträngningarna att ha samma inblick i ett företag med över 200 anställda som hon hade när hon startade det hemma i vardagsrummet.

Med så mycket prat som det brukar vara om att man ska uppmärksamma kvinnliga regissörer i Hollywood måste jag erkänna att kvinnan för dagen, Nancy Meyers, hittills fullkomligt flugit under min radar. Hennes filmer har jag däremot oftast sett eller åtminstone hört talas om. Hon skrev manus till Father of the Bride (som i och för sig var en remake) och regisserade den trevliga What Women Want (med Mel Gibson och Helen Hunt).

Med titlar som Something’s Gotta Give, It’s Complicated och denna The Intern tycks hon ha ställt in siktet på Hollywoods lite äldre garde. Kanske är det välbehövligt, om attityden som möter Ben i det yrkesverksamma livet har något verklighetsgrund. Trots att företaget alltså uttryckligen annonserat efter ”senior interns” beter sig många av de anställda initialt som om Ben vore döende i cancer, inte bara över 60. Det är hummanden och flackande blickar och tveksamma kommentarer. Han är en främmande fågel.

Och inte bara på grund av sin ålder. De övriga ungvalparna kontrasteras (i princip alltid ofördelaktigt) mot Bens självförtroende, arbetsetik, gentlemannamässighet och välklädda stil. Han har inga större problem att lära sig att hantera dator, e-mail och Facebook medan de har en lång väg att vandra innan de kan lägga bort sina ostyriga hipsterfrisyrer, orakade nyllen och slafsiga arbetsklädsel.

Dessa goda karaktärsegenskaper låter Ben inte bara hooka upp med företagets massös Fiona, utan också komma den privata Jules inpå livet. Inledningsvis är hon nämligen inte alls trakterad av att ha en praktikant så nära men Ben är så smidig, förekommande samt full med uppmuntrande och goda råd kring den svåra företagsledarpositionen att han snart agerar både chaufför och barnvakt.

Av regissör Meyers filmografi kan man eventuellt dra slutsatsen att hon knappast siktat in sig på de mest djuplodande av filmer. Men med tanke på de goda omdömen som jag hört om exempelvis Something’s Gotta Give är kanske The Intern heller inte CV:n starkaste kandidat. Fullkomligt oförarglig har jag svårt att se att den skulle kunna uppröra någon men det innebär förstås samtidigt att det aldrig bränner till. Jules får visserligen orera om den taskiga attityd som bemöter affärskvinnor, både i företagsvärlden och från de andra lattemammorna. Men Ben själv är så vidsynt och stöttande att hon aldrig behöver förklara sig i relationen dem emellan och det bestående intrycket av filmen består främst av känsloladdade final speeches, gulliga barn och finstämd pianomusik som spelas under de tidigare nämnda final speeches.

Prestationsmässigt ligger The Intern på ungefär samma nivå – harmlöst men absolut inte dåligt. Robert De Niro är en stilig man i sina bästa pensionsår även om det nästan ser ut som om han botoxat överläppen. Anne Hathaway är i sin tur mer eller mindre perfekt i den här typen av film men hon får som sagt kanske inte så mycket att jobba med just här.

Ett par knepiga eller malplacerade scener drar ned betyget en smula, men är man sugen på lite beskedlig feel good som på ytan i alla fall försöker säga något om människors plats i yrkeslivet och karriären, oavsett ålder eller kön, är den ett helt ok val.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser