Project X (1987)

Flygaren Jimmy Garret måste som straff efter en ”romantisk incident” i ett flygplan jobba en period på en av flygvapnets forskningsanstalter. Inte så att Jimmy själv ska utföra någon forskning, men det hade kunnat vara värre. Han hade kunnat bli sittande som e-kolvsdiskare.

Nu arbetar han istället med chimpansgänget, vilket som av en slump pysslar med precis det som Jimmy älskar. De lär sig nämligen att flyga, fast i avancerade simulatorer (notera särskilt den hypermoderna grafiken anno sent 80-tal). Jimmy paras ihop med den unge hannen Virgil och blir snart kompis med den lille gynnaren. Han upptäcker att Virgil kan kommunicera med teckenspråk och med den kommunikationen kommer en helt ny förståelse för alla chimpanserna.

Jimmy börjar se dem som individer och inte som djur, vilket förstås blir komplicerat när han till slut förstår att flygvapnet inte håller sig med chimpanser för att de är gulliga eller ser roliga ut när de röker cigaretter.

Och Project X som såg så lovande ut på pappret… 80-talskänsla, Matthew Broderick som Jimmy och en plot som det borde gå att göra rätt mycket med. Jag menar, vem sympatiserar inte med utsatta försöksdjur?

Men historien om stackars Virgil känns både platt och seg, ett problem som inte ens Brodericks glada nuna kan fixa. Beskrivningen av hur han bondar med chimpansgänget och så småningom fattar hur det ligger till är på gränsen till trist. Så pass att när det väl börjar hända saker (Fritagningsförsök! Härdsmälta!) blir det fortfarande inte spännande, utan känns mest krystat och osannolikt.

Den närmast putslustiga upplösningen skär sig också med den övriga filmen, vilken dittills varit en rätt allvarsam och känslomässig historia. Den hade passat bättre i en Disney-film (typ Chimps in the Air), inte något som ska beskriva hur militären gör oetiska försök på djur mer eller mindre i onödan.

Det är för all del lite kul att se en ung Helen Hunt i rollen som forskaren som lär Virgil teckenspråk men någon gnista eller kemi mellan henne och Broderick kan man inte direkt känna av. Pålitlige William Sadler är en av de ”onda” forskarna men inte heller han kan rädda filmen från att gå ned sig i tristhetsträsket.

Ska man nu snacka chimpansfilm är det banne nästan att jag hellre skulle rekommendera Chimpanzee i all sin antropomorfiska glans.

Annons