“Raymond Shaw is the kindest, bravest, warmest, most wonderful human being I’ve ever known in my life.”

The Manchurian Candidate 1962Den farligaste fienden är den som finns mitt ibland oss, den vi inte kan skilja ut. Kommunister har konstiga åsikter om arbetarklassen och Lenin på väggen. Muslimska terrorister är svartmuskiga i palestinasjal. Men hur är det med en dekorerad krigshjälte, en aktad journalist eller politiker som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta?

Både ’62 och ’04 måste majoren Ben Marco handskas med sina mardrömmar om att den gamle armékompisen Raymond Shaw egentligen har dödat medlemmar av deras egen trupp under ett slags underligt experiment. Men hur kan det vara sant, när Marco i vaket tillstånd lika säkert vet att Shaw räddade (nästan) hela truppen på egen hand och därför av Marco själv blev föreslagen som mottagare av kongressens hedersmedalj?

Shaw ställer sig fullständigt frågande när han konfronteras av Marco. Han har fullt upp med sin karriär och att hantera sin kära mor som har ett alldeles för stort inflytande på den unge mannens liv.

Paranoian fortsätter. Efter 70-talsilet var det dags för konspiration av ett lite äldre slag, den här gången iscensatt av de illvilliga kommunisterna anno ’62. The Manchurian Candidate uppdaterades sedan 2004 och då hade amerikanerna hunnit bli rädda för helt andra trosuppfattningar.

The Manchurian Candidate 2004Bägge filmerna är trevliga små thrillers, men i det här fallet är gammal äldst. Skådespelarmässigt kan jag tycka att mor och son Shaw i form av Meryl Streep och Liev Shreiber nästan är bättre än Angela Lansbury och Laurence Harvey, men Denzel Washingtons mer fragile och utsatte major Marco funkar av någon anledning inte lika bra som Frank Sinatras bleksvettiga och skakhänta uppenbarelse.

Trots att de inte innehar huvudroller är det ändå mödrarna som är de drivande karaktärerna i de här filmerna. Meryl Streep verkar njuta i fulla drag av att porträttera sin skoningslösa senator men eftersom hon arbetar med sin son kan hon aldrig bli riktigt lika kallhamrad som Angela Lansbury.

I det blir det också lite mer underhållande när Laurence Harvey hela tiden måste stå emot mammamonstrets överväldigande och drivande omsorger och nyktert konstaterar inför Frank Sinatra: ”My mother is a terrible woman. When I was a child, I only kind of disliked her.”

Jonathan Demme (eller kanske framförallt manusförfattarna Daniel Pyne och Dean Georgaris) har gjort ett riktigt bra jobb med att uppdatera regissör John Frankenheimer och manusförfattare George Axelrods original (vilket i och för sig baserades på en bok från 1959 av en Richard Condon). Bara tre år hade hunnit gå sedan 9/11 och den allmängiltiga rädslan för muslimska terrorister torde på sina ställen fortfarande ha varit lika stor som den för kommunister 50 år tidigare.

Själva skapandet av den manchuriske kandidaten har förstås blivit lite mer vetenskapligt 2004 och därmed har man tyvärr tappat kanske några av originalets bästa scener, de där de tillfångatagna soldaterna alla tror att de sitter som åhörare vid en sammankomst för en Ladies’ Garden Club som diskuterar hortensior istället för att befinna sig i ett manchuriskt laboratorium.

Det var ett tag sedan jag såg originalet för första gången men jag kunde till min glädje konstatera att det höll lika bra den här gången. De psykologiska bevekelsegrunderna håller sannolikt inte, men det spelar faktiskt mindre roll eftersom styrkan sitter i Laurence Harveys nollställda och hjärntvättade prestation. I likhet med ett par av de andra konspirationsthrillersarna som jag passat på att klämma är den grymt spännande.

Remaken är som sagt ett habilt hantverk men lyckas inte riktigt få till samma spänning. Det roligaste med den är kanske främst hur man har jobbat för att uppdatera historien och elementen från originalet för att passa en nutida publik.

The Manchurian Candidate (1962)

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

The Manchurian Candidate (2004)

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser