GangstersKlas Östergren: Gangsters (2005)

Då har jag i alla fall klarat av ett av de svenska författarmansmåstena (bara Björn Ranelid kvar då). Klas Östergren, alltså… Jag ska inte påstå att jag var tillräckligt sugen alternativt nyfiken för att aktivt leta reda på Gentlemen så därför fick det istället bli uppföljaren Gangsters när tillfälle yppade sig.

Kanske inte det bästa av val skulle det visa sig eftersom i princip hela jäkla boken är en diskussion som utgår från vad jag i alla fall tror timade i föregångaren. Huvudpersonen är författaren som skrev Gentlemen, baserat på händelserna i den första boken, och nu är det dags för honom att handskas med konsekvenserna av både det som hänt tidigare och det faktum att han skrivit en bok om hela härligheten. Hängde ni med? Det är knappt att jag gjorde det, om jag ska vara helt ärlig.

Berättandet är vindlande, flera historier-i-historien (antingen genom hänvisningar till Gentlemen eller också helt nya historier) och förhållandevis intrikat. Det känns paradoxalt att jag, som i vanliga fall är en total sucker för en bra historia, blir mer och mer frustrerad ju längre det hela håller på och det blir tydligt att jag inte ska få någon rejäl payoff från alla de här antydningarna.

Mer ironiskt än paradoxalt är det faktum att jag i boken hittar det absolut bästa ordet för att beskriva min känsla inför Gangster – ansträngt. Jag får intrycket av att Östergren har svettats över varenda krampaktig mening, vartenda utsökt välplacerat ord, varenda elaborerad vändning i den spända historien.

Så hur välskrivet det hela än är blir slutresultatet att jag enbart får irritationsståpäls av hr Östergrens överlagda stil. Det här är ingen författare jag kommer att söka upp igen i brådrasket.

star_full 2star_half_full

Aldermanns arvingeGabriella Håkansson: Aldermanns arvinge (2013)

Aldermanns arvinge är den unge William och han har banne mig inget lätt jobb. Fadern var mot slutet av sin levnadsbana mer eller mindre galen (syfilis?) men lyckades trots eller tack vare detta få ur sig ett löjligt detaljerat testamente. Det här dokumentet styr fortfarande Williams liv som fjortonåring och går primärt ut på att inget i det enorma huset på Londons Harley Street någonsin ska förändras.

Men William är inte bara sin faders materielle arvinge. Aldermann d.ä. var ledare för det anarkistiska och idémässigt farliga sällskapet Dilettenti och det finns olika åsikter bland sällskapets få kvarvarande medlemmar om William bör ta upp faderns fackla eller låta den brinna ut.

Aldermanns arvinge borde ha passat mig som hand i handske då den utspelas i en stad och under en tidsperiod som jag tycker att jag känner förhållandevis väl. Håkansson är i sin framställning nästan lika detaljerad som sin protagonists testamente – det hon inte kan berätta om periodens London samt kultur- och idélivet runt den unge Aldermann är sannolikt inte värt att veta. En kritiker har jämfört tegelstenen med Umberto Ecos Il nome della rosa och det är ingen dum jämförelse.

För jag har faktiskt ungefär samma problem med den gode Eco som jag får med Håkansson. Av någon anledning fångas jag aldrig av den mustigt svepande historien och detaljrikedomen. Det är något i språket för gör mig distanserad till det hela, vilket resulterar i att det blir mer av en ansträngning att ta sig igenom boken än den njutning det borde vara. Rent intellektuellt kan jag se att Aldermanns arvinge är en fantastisk historia men den ger mig ingenting tillbaka. Suget att kasta mig över fortsättningen Kättarnas tempel eller dagligen surfa in på Bonniers hemsida för att se när del tre, Nya Londinium, kan vara i antågande är inte överväldigande.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser