Alice Through the Looking GlassDet råder ingen större tvekan om att Oxfordmatematikern Charles Dodgson, det vill säga författaren Lewis Carroll, tyckte om att umgås med små flickor. På vilket sätt han tyckte om att umgås med dem är dock ett ämne för heta kontroverser och debatter inom den brittiska litteraturhistorien.

Alldeles oavsett hur Dodgson ville umgås med flickor torde det vara bortom allt tvivel att han knappast hade haft särskilt mycket till övers för den Alice som möter oss i början av Alice Through the Looking Glass. Det är nämligen ingen blyg (inte ens en försigkommen eller lillgammal) flicka som står på kommandobryggan till skeppet Wonder, utan en ung och bestämd kvinna som inte vill kännas vid att det finns ett ord som ”omöjligt” (vilket säkert är till hjälp när man som kvinnlig sjökapten ska försöka värva en uteslutande manlig besättning).

Men Alice tvingas nästan backa på den principen när hon återvänt till England efter sina äventyr i det stora landet Kina. Fast i ett patriarkat bestående av skäggbeprydda män och självgoda unga arvingar har hon inte mycket att komma med. Kapten på ett eget fartyg? Skulle inte tro det. I bästa fall kontorsarkivarie… Även Alices ömma moder är en smula orolig för dotterns kommande möjligheter på äktenskapsmarknaden och hennes oförmåga att bete sig som en “lady”.

Men när allt ser som mörkast ut får Alice möjlighet att ta sig tillbaka till Underlandet genom en spegel. Tyvärr är saker och ting inte särskilt mycket piggare här än de var i England. Hattmakaren har blivit mer eller mindre galen (ok då, mer galen. Eller galen på ett annat sätt än tidigare) i sin övertygelse om att hans försvunna familj lever. För att råda bot på det måste Alice resa tillbaka i tiden eftersom hon är den enda i hela Underlandet som inte riskerar att stöta på ett yngre jag.

Med tanke på att redan den förra Alice-filmen från 2010 var en blandning av händelser och figurer från både Alice’s Adventures in Wonderland och Through the Looking-Glass kan man fråga sig vad som egentligen fanns kvar till en andra film. Inte mycket ska det visa sig, men det behöver inte nödvändigtvis vara en nackdel (bortsett från att titeln förefaller rätt meningslös, spegeln blir blott och bart en portal in i Underlandet).

Där den första boken innehåller något som åtminstone skulle kunna tolkas som en händelseutveckling (Alice måste leta reda på den vita kaninen och ta sig hem igen eller, med andra ord, växa upp) är Through the Looking-Glass till sin handling lika nonensartad som den poesi boken är full av. Det är alltså inte särskilt mycket till handling att tala om, snarare en räcka innovativa ordlekar och surrealistiska verser. Att försöka överföra något sådant till en dramatisk film måste vara kreativt hybrissjälvmord.

Därför har manusförfattaren Linda Woolverton hittat på en helt ny handling där budskapet påminner om den klassiska så kallade sinnesrobönen som används av bland andra AA: ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Alice måste lära sig att inte se tid som något som ständigt tas ifrån en och samtidigt förstå att det viktigaste inte alltid är drömmar och underverk utan den egna familjen (jamen, vad förväntar ni er, det ÄR ju ändå en amerikansk film vi snackar om här…). Andra måste kunna ta ansvar för sina handlingar och inse att man inte kan ändra historien, bara lära av den.

Regissörsstolen har lämnats över från Tim Burton till den för mig okände James Bobin (Burton gjorde kanske bara den första Alice för att han sedan skulle kunna få göra Frankenweenie?) och jag kan inte upptäcka någon större skillnad. I alla fall inte till det sämre. Om möjligt är produkten rent utseendemässigt ännu snyggare än den var 2010, exempelvis är både Transformers-sekunderna som blir till minutrar som blir till en Metropolis-inspirerad timme och den rostundergång som hotar att uppsluka hela Underlandet magiskt snygga.

På det hela taget tyckte jag att denna andra Alice-film var ett ganska härligt knasigt äventyr som i sina korta glimtar från det victorianska England effektivt (om än inte särdeles subtilt) också förmedlar en bild av ett förtryckande patriarkat värt att bekämpa. Särskilt underhållande var Andrew Scotts psykiatriker som diagnostiserar Alice med ”classic female hysteria”.

Jag har aldrig varit något större fan av Mia Wasikowska men stör mig å andra sidan inte heller på hennes Alice. På plussidan kan man däremot njuta av Sacha Baron Cohen som i sedvanlig ordning är utomordentligt lämpad att spela pompös men lite halvkorkad, här i form av en Iron Man-liknande tidsherre.

Av förlagans språkmagi finns inte många spår men förväntar man sig något sådant från en Disney-produkt är det snarare läge att kalibrera om förväntningarna än att bli förbannad på Disney-produkten. Kanske är det lämpligare att tala om en Lewis Carroll-inspirerad film än en regelrätt adaption, men som sådan var Alice Through the Looking Glass helt ok.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser