Mega Shark Versus Mecha Shark (2014)

Dags att inte bara ställa av all världens flottor och jolle-armador utan också hålla flygplanen på landbacken. För säkerhets skulle vi kanske också evakuera världens befolkning till, säg…Himalya?

I Alexandrias hamn har nämligen ett bärgat isberg spruckit och likt en dräktig helvetesmoder levererat ytterligare en Megalodon-haj (den första ”Megan” måste alltså verkligen ha dött i kampen mot Crocosaurus). Som tack för hjälpen skickar den yrvakne hajen med en snärtig stjärtfensrörelse iväg bogserbåten på en flygfärd som avslutas med att halshugga den berömda sfinxen.

Ett världshot som detta kan naturligtvis bara bekämpas av amerikanska flottan men eftersom det har funkat så där halvbra de tidigare gångerna att försöka torpedera storhajen är det nu dags att kalla in – Mecha Shark.

Forskarna (?) Jack Turner och Rosie Gray har nämligen utvecklat en ny sorts ubåt som av skäl bara kända för dem själva designats som en enorm haj, komplett med meningslösa stålfenor och en uppsättning stålgarnityr. För att göra det hela ännu mer spännande är Mecha Shark dessutom utrustad med Jacks hemdesignade AI, kallad Nero. Nero kommunicerar med chauffören Rosie via tal vilket är ett smart drag med tanke på att Mecha Sharks instrumentpanel består av ynka tre olika interface vilka aldrig ändrar utseende.

Nu följer vad som mest ser ut att vara en ändlös räcka misslyckade konfrontationer mellan den vilsne (or is he…?!) urtidshajen och hans mekaniska dito. Inga fartyg tycks vara utrustade med sonarsystem som kan upptäcka Mega Shark innan han bokstavligt talat landar ovanpå dem. Men å andra sidan tycks Mecha Shark vara helt beroende av visuell information från ytan eftersom Rosies och Jacks kommunikation mest handlar om att hon skriker ”What’s happening?!” i sin mikrofon så det kanske jämnar ut sig?

Krigsfartyg försöker torpedera Mega Shark och han snärtar tillbaka dem med stjärtfenan (allvarligt, med den precisionen borde han vara en toppvärvning för den amerikanska baseballigan). Mega Shark kastar sig upp i atmosfären på jakt efter lite flygplanssnacks (goda, men satan vad de fastnar mellan tänderna!) men Mecha Shark tacklar undan honom. Mecha Shark försöker torpedera Mega Shark och lyckas inte med stort annat än att begrava sig själv i ett stenras.

Slutstriden står i Sydneys hamn. Vid det laget har Mecha Shark både lyckats utveckla ett ”Drone Mode”, vilket innebär att alla säkerhetsrestriktioner är off the table, OCH ”Amphibious Mode”, vilket innebär att vi får nöjet att åse en kackigt dataanimerad stålhaj glida fram på Sydneys gator.

Om jag någon gång funderat på det bekräftar denna senaste Mega Shark-film att det faktiskt finns grader i Asylum-helvetet. Helt plötsligt framstår exempelvis Atlantic Rim som en helt ok…ehhh, inte genomusel film. Animeringen av Mega och Mecha-hajarna är exempelvis ovanligt slarvig och usel, till och med för att vara Asylum.

Skådisarna (i den mån man kan tala om sådana) är styltiga med enstaka undantag för Christopher Judge (mest känd från någon av alla Stargate-serierna) och Debbie Gibson som får dyka upp igen som hajforskare. Antalet statister som produktionen tydligen ansåg sig ha råd med ger inte känslan av vare sig en miljonstad på vild flykt eller hela den amerikanska flottan som ska ge sig ut på hajjakt. De här halvadana scenerna varvas med vad som helt uppenbart är inköpta arkivklipp på allt från hangarfartyg ute på böljan blå till australiensiska brandmän. Och för att spara lite pengar kan man ju alltid köra vissa klipp flera gånger om.

Asylum har heller inte lagt många strån i kors för att komma på något som skulle kunna liknas vid en hållbar historia (vilket kanske antyddes i recap:en ovan). Det verkar snarare som om man tagit det pö om pö och haft någon form av fyllespel efter arbetsdagens slut för att försöka ”bestämma” i vilken riktning man ska ta filmen härnäst.

Det är billigt och det är dumt och det kan ibland ha sin charm. Problemet med Asylum nu för tiden är att de så uppenbart går in för att göra sina filmer så billiga och dumma som bara är möjligt. Det är uppenbarligen en fungerande affärsstrategi, men det är knappast charmigt.