The DressmakerFör oss som bekantade oss med australiensisk film på 90-talet kan vissa scener i The Dressmaker kännas märkligt välbekanta – Hugo Weaving i ett ödsligt och ökenliknande landskap iförd klänning och fjäderboa. Men istället för tre HBTQ-personer i en buss designar The Dressmaker här en historia om Tilly Dunnage som på 1950-talet återvänder till Dungatar, den lilla staden som kastade ut henne när hon som flicka anklagades för att ha dödat en jämnårig pojke.

Till saken hör att Tilly och hennes mamma Molly tillhörde Dungatars absoluta underklass (fattiga, smutsiga och utan en riktig far till Tilly) medan Stewart Pettyman var son till en av stadens höjdare. Så att Stewart regelbundet brukade mobba både Tilly och hennes kamrater var inget som kom upp i undersökningen. Inte heller att många av de inblandade visste betydligt mer än vad de ville säga eller att Stewarts far Evan tycks ha varit en lika otrevlig typ som sin son.

Men trots omständigheterna skulle man nog ändå säga att det gått bra för Tilly, avsevärt bättre än om hon stannat kvar i Dungatar. Hon har utbildat sig till sömmerska och arbetat för några av Europas mest välkända modehus. Med skarpladdad symaskin kastar hon sig in i striden för att ta reda på vad som egentligen hände den där ödesdigra dagen samt utkräva hämnd på både Dungatar och dess inskränkta invånare.

Vilken jävla resa! Här kom jag med förväntningar om att se en slags australiensisk version av Brooklyn (jag hade bara sett snuttar av en trailer som innehöll aussie-dialekt och fabulösa 50-talsklänningar) och fick något helt annat. Jag vet bara inte riktigt vad. Just när jag satt i salongen hade jag lite svårt att förlika mig med den fullkomligt halsbrytande blandningen av tragedi, makaber kolsvart humor, buskis-slap stick och ömsint romantik. Men ju mer jag tänker på filmen, desto mer växer den, desto mer gillar jag den och jag tror att jag skulle tycka ännu mer om den vid en omtitt när jag vet vad jag har att vänta i form av tonskiften.

Det är kanske lite fördomsfullt att tro att all australiensisk film ska vara som Priscilla eller Muriel’s Wedding men jag påminns ändå om bägge filmernas balansering av det tragiska och det komiska, om konflikten mellan fattig och rik, mellan normalitet och det avstickande. Därför blir jag heller inte särskilt förvånad när det i eftertexterna visar sig att P.J. Hogan har varit iblandad på ett manushörn och Wikipedia dessutom avslöjar att regissören och manusförfattaren Jocelyn Moorhouse är gift med samme Hogan.

Fokus ligger främst på Tilly och hennes personliga historia. Men ju mer man får se av livet i Dungatar desto tydligare blir det att detta är en film där kvinnorna spelar huvudrollen samtidigt som männen, i sina birollspositioner, ändå har en avsevärd makt. På ytan styrs Dungatar av Evan Pettyman och apotekaren Percival Almanac. Så länge polisen Horatio Farrat håller sina transböjelser hemliga innanför hemmets fyra väggar kan även han ha ett visst inflytande.

Att försöka stå upp emot denna formella makt eller den mer reella som utövas av Dungatars kvinnokotteri ska visa sig vara lönlöst, oavsett kön. I det avseendet kanske Tilly ändå har en poäng när hon tror sig vara fördömd; Dungatar är i sig självt en enda stor förbannelse.

Den stora skådespelarkärran dras föga förvånande av Kate Winslet som Tilly och Judy Davis som Molly. Var och en för sig, men alldeles särskilt när de spelar mot varandra, är de bägge fenomenala. De lyckas båda balansera skörhet mot styrka men ändå på olika sätt. Davis är mer utspelat galen medan Winslet får de där bestämt sammanpressade läpparna som vi känner igen från många andra roller.

Andra välkända nunor är Sarah Snook, Hugo Weaving som polisen Farrat och Liam Hemsworth som Tillys ståndaktige kavaljer Teddy. Jag vet egentligen inte om Hemsworth gör en så fantastiskt mycket bättre prestation än som tråk-Gale i Hunger Games-filmerna men The Dressmaker ger i alla fall Teddy lite mer manöverutrymme. Han är en orimligt fin och ståndaktig vägg för Winslet att studsa sina bollar mot och det funkar helt ok. Jag uppfattar i och för sig Tilly och Teddy som hyfsat jämngamla men kan samtidigt inte låta bli att gilla det faktum att Winslet faktiskt är 15 år äldre än Hemsworth.

Får du en chans att se The Dressmaker – ta den! Jag sökte en bitterljuv retro-porr-berättelse men fick en rasande åktur med explosioner, haschkakor och fabulösa klänningar. Jag är inte det minsta besviken. Det hoppas jag att du inte heller blir.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser