Klart bloggen måste kasta upp en av de få svenska filmer jag nu ändå sett när det är nationaldag och allt. Ett bevis för att det faktiskt går att producera svenska filmer som inte är tungsinta och psykologiska dramer om folk som har ångestsex. Länge leve svensk film (i alla fall när den är så här bra)!

***

Gränsenalt. titel: The Border

Iskall fimbulvinter anno 1942 i Värmland. Till soldattruppen som sköter vägspärr 83 ansluter sig Sven, bror till löjtnant Aron Stenström. Aron har, i kraft av sin militära grad, odlat en prudentlig liten mustasch på läppen och ett inte fullt lika prudentligt barn i den ogifta fästmön Karins mage. Karin och Arons största problem är att Aron aldrig får permis av major Adolfsson så att de hinner gifta sig i ”körka” (det enda värmländska ord som Karin tycks förmögen att uttala).

Men snart ska Aron önska att det bara var en sur fästmö som han behövde bekymra sig över. Sven är en lite väl nyfiken ung man och skidar en månklar natt från bivacken för att kunna snegla på norska gränsen. Där råkar han och kompisen Halvar på ett gäng ondsinta tyskar och när morgonen gryr har ingen av dem kommit tillbaka.

Aron vill förstås ta reda på vad som hänt med brodern och spänner på sig sina Vita blixten tillsammans med bland andra ”den galna finnen” Järvinen och gruppchefen Wicksell. Snart blir de varse att det inte är en barnlek att befinna sig i fiendeland på fel sidan av gränsen.

Gränsens recensioner när det begav sig 2011 tycks spreta lika vilt som ett par sönderåkta skidlappar. Vad jag kan se är de negativa mest missnöjda med att filmen inte mer djuplodande går in på andra världskrigets moraliska spetsfundigheter. I nuläget är egentligen allt vi får ett fyllesnack huruvida svenskarna borde slåss mot eller liera sig med Tyskland.

Jag kan inte hålla med om den kritiken. För min del är det helt uppenbart att regissör Richard Holm samt manusförfattare Johnny Steen och André Sjöberg (vilken också spelar Aron) främst satsat på att skapa en snöbemängd thriller där fienden ska vara så pass fientlig att man som tittare aldrig ska behöva bekymra sig över om det är rätt eller inte att skjuta dem (eller sticka ned dem med en skidstav om nu det skulle vara aktuellt).

Det är klart att det kanske gränsar (heh…) till det parodiska när den tyske kapten Keller (spelad av Rasmus Troedsson) inte bara är lika ond utan också en utseendemässig kopia av Indiana Jones-skurken Arnold Toht men på det hela taget kan jag köpa det.

För Gränsen är riktigt spännande, brutal och inte minst välgjord. Scenografi- och kostymavdelningen måste ha jobbat häcken av sig, detsamma gäller effektmakarna och klipparen Tomas Lundmark. Visst känner man igen det visuella språket från otaliga och mer påkostade filmer men för en gångs skull tycker jag faktiskt att det amerikanska bildspråket funkar sömlöst med svenska soldater, en enögd finne och norska motståndsmän.

Som så många andra som sett Gränsen blir även jag förvånad över att den (1) inte fått mer uppmärksamhet och (2) inte redan fått en Hollwood-remake. Visst, alla birollsdialekter sitter kanske inte riktigt bekvämt på talstolarna och det pågår något slags hanky panky bakom de svenska militärkulisserna som känns lite oklart. Men som jag ser det är huvudpoängen lite pang-pang i midjedjup snö och det fixar Gränsen med den äran.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser