Prestupleniye i nakazaniye (1866)

alt. titel: Brott och straff, Crime and Punishment

Ett sällsamt skådespel äger rum på St Petersburgs kvävande heta sommargator. Vem är den uppenbarligen förryckta kvinnan som tvingar sina barn att dansa och sjunga som positivhalarapor medan hon själv dunkar takten på en gammal gryta? Och vilka är den unga mannen och kvinnan som skyndar efter och försöker få galningen att ta reson medan de samtidigt tröstar de vettskrämda små barnen?

Jo mina vänner, kvinnan heter Katerina Ivanovna Marmeladova och har precis begravt sin alkoholiserade och överkörde make, Semyon Zakharovich Marmeladov. För sina sista slantar har hon dukat upp en överdådig begravningsmåltid eftersom hon fortfarande inte riktigt kan komma över det faktum att hon socialt sett gått ner sig i livet. Den som gav henne pengarna att slösa bort var Rodión Románovich Raskólnikov och det är han, i sällskap med Katerinas styvdotter Sofia Semyonovna Marmeladova (kallad Sonja), som följer efter henne.

Sonja är på ett sätt orsaken till att Katerina nu är ute på gatorna och springer. Familjen har tack vare den bortgångne mannens alkoholism haft det så uselt med pengar att Sonja tvingats bli prostituerad för att åtminstone barnen inte ska svälta. För detta föraktar alla Katerinas grannar styvdottern och en anklagelse om stöld blev droppen som fick bägaren att rinna över för husets hyresvärdinna. Ut på gatan åkte så både nybliven änka och faderlösa.

Inte heller Sonjas följeslagare Raskólnikov är utan bekymmer, varav det minsta är att han skänkte bort sina sista rubel till Katerina i något slags febrigt välgörenhetsanfall när han följt den överkörde Marmeladov tillbaka till det påvra hemmet. Nej, han rids av maran tack vare ett försök att göra en sport av extremhybris. I enlighet med livsfilosofin WWND (What would Napoleon do?) har han slagit ihjäl en sniken långiverska och hennes syster. Nu kastas han mellan hopp och förtvivlan, mellan skräcken för att bli avslöjad och önskan att bara få ett slut på allting.

Ett par år sommarjobbade jag som städare på det lokala lasarettet. Det var ett rätt soft jobb och det fanns gott om tid att (1) slumra lite på avlägset positionerade soffor samt (2) läsa Brott och straff. Men det här var ju några år sedan och när jag sprang på inläsningen på Librivox kände jag att det inte skulle vara helt fel med en liten uppdatering. Jag minns ärligt talat heller inte vad jag tyckte om boken då men fasen vet om jag blev så mycket klokare andra gången gillt.

Fjodor Dostojevskij har pulat in en mängd olika ämnen och perspektiv i sin bok. Händelser och samtal spänner över filosofi, psykologi, religion och politik. Allt känns kanske inte högintressant och särskilt samtalen tenderar att bli lite långrandiga. Mycket hänger nog också på vad man känner för berättelsens olika personligheter och här hamnade jag på efterkälken. De mest intressanta var väl egentligen (som så ofta annars) historiens skurkar, de liderliga och svekfulla männen Arkady Ivanovich Svidrigaïlov och Pyotr Petrovich Luzhin vilka båda gör livet surt för Raskólnikovs syster Dunya.

Annars känns det som om författaren ansträngt sig för att det inte ska finnas vare sig skurkar eller hjältar, nästan alla romanens personer har både bra och dåliga personlighetsdrag. Ungefär som det är i verkligheten med andra ord. Det tydligaste undantaget är dock Sonya (en klassisk “tart with a heart”) som ständigt är änglagod mot allt och alla. Det är förstås hon som slutligen övertalar Raskólnikov att Göra Det Rätta.

Sonya kompenseras dock mer än väl av sagda huvudperson vilken aldrig tycks vara särskilt sugen på att satsa på något helt och fullt samt sedan också vilja ta konsekvenserna av det beslutet. Innan mordet ligger han på sin säng dag ut och dag in (depressed much?). Själva brottet genomför han så klumpigt att han inte får med sig ens en bråkdel av de pengar han var där för att stjäla. Och ”straffet” som titeln talar om torde framförallt gälla den psykiska tortyr han genomgår när han å ena sidan längtar efter att bli avslöjad men å den andra alltid försöker undkomma lagens långa arm när tumskruvarna börjar dras åt. Ibland undrar jag om inte Dostojevskij i detta avseende lät sig inspireras av Poes ”The Tell-Tale Heart”?

Ärligt talat ger jag heller inte särskilt mycket för Raskólnikovs rationalisering att Napoleon aldrig skulle ha låtit sig hindras av lite samvetskval och då borde inte heller han göra det. Jag förstår nog inte riktigt vad Dostojevskij var ute efter med Raskólnikovs handling. Menade författaren att filosofi och tankeexperiment som omsätts i praktiken är vådliga saker? Att Raskólnikov samlat på sig en massa farlig bildning på universitetet där han läste juridik innan han gav upp och lade sig på sängen? Eller att hans huvudperson bara var en korkad snorunge som ville försöka leva lite farligt och inte kunde hantera det?

Det kändes förvisso inte som något straff att ta sig igenom denna klassiska roman, men det var heller ingen läsning som jag längtar efter att snart göra om igen. Mer plikt än njutning helt enkelt.

Librivoxkvalitet: Mycket skiftande, en del kapitel var bra inlästa medan andra lade mer sten på ”läs”bördan.