alt. titel: Warcraft: The Beginning

WarcraftOrcher är stora bestar, så muskulösa att de ser ut som om de fått anabola stereoider med modersmjölken. Utrustade med underkäksbetar, taggar lite här och var på kroppen och stridshammare modell normalstor häst kan de förstås inte vara annat än ondsinta. Särskilt när de ställs mot unga samt mestadels vackra och tappra mänskliga krigare. Eller?

Nja, Warcraft anstränger sig för att skapa någon form av nyanser i denna blå-gröna magiska soppa. Orcherna styrs för närvarande av magikern Gul’dan och det räcker att slänga en titt på hans ondsint gröna lysande ögon för att förstå att det här är en kille som har en dold agenda eller två i filofaxen. Hans vampyriska magi har sugit livet ur den nuvarande orch-planeten (Dimensionen? Landet?) och det är nu dags att söka nya jaktmarker.

Men bland orch-horden finns också hållbarhetsivraren Durotan som tycker att det inte känns riktigt ok att bara komma så där och ta över. Han har precis blivit pappa och kan därmed se en poäng med att inte fara land och rike runt för att skörda fler liv till Gul’dans magi utan kunna stanna på en och samma fläck.

Fast det där med att stanna på en och samma fläck finns det förstås andra åsikter om också. I alla fall om fläcken ska befinna sig i kungariket (Planeten? Dimensionen?) Azeroth. Både kung Llane samt hans svåger och högra hand Lothar tycker absolut inte att det känns ok med orch-horder som far fram som slåttermaskiner över både civilister och soldater. Men ska de kunna stoppa Gul’dan och hans orch-horder innan det är för sent?

Med den massiva marknadsföringskampanj som pågått under den senaste månaden lär väl få ha missat Warcraft, en film som bygger på det populära spelet med samma namn. Jag tillhör de som känner till spelet men på en högst teoretisk nivå så filmen är egentligen mitt första riktiga möte med Azeroth, lysande laser-magi och orcher.

Den här typen av adaptioner eller historieöverföringar är alltid en känslig historia. Fansen måste förstås få en hel del vargben slängda till sig eftersom de sannolikt kommer att utgöra bulken av en betalande publik (eller ja…”betalande” är kanske lite optimistiskt i det här sammanhanget). Samtidigt är det önskvärt att även en novis som jag själv ska kunna se och hänga med i historien. I denna balansgång klarar sig Warcraft hyfsat måste jag säga, även om det känns uppenbart att jag säkert missar hundratals både små och stora detaljer.

Jag förstår i alla fall så mycket som att detta är en slags origins-historia (vilket Warcraft i och för sig talar om för publiken inom två sekunder) samt att universat som historien bygger på är en slags high fantasy-rip off på Tolkien. Plus en nypa Star Trek eftersom Warcrafts orcher påminner en hel del om klingoner med taskig aggressionshämning, krigsritualer och en strikt hederskultur.

Så visst hänger jag med, men för att ta sig därifrån till en spännande och njutbar historia ska sjumilastövlarna visa sig vara allt för trånga i tårna. Eftersom jag inte får någon insikt i, utan bara en känsla för, den intrikata värld som målas upp får jag inte heller ståpäls att se avslutningens cliffhangers rada upp sig som ett gäng nyplanterade granar. Till viss del är hela den intrikata världen ett problem i sig eftersom alla antydningar om dess enorma storlek gör att historien för dagen känns något ryckt ur sitt sammanhang (vilket den väl i viss mån också är).

Det ger inte tillräckligt mycket att bara se virvlande magienergier till höger och vänster utan att förstå vad de egentligen gör. Jag förstår exempelvis inte heller hur det kommer sig att den avhoppade magikernovisen Khadgar dels tycks ha mer krafter än självaste Gandalf, dels inte trots sitt avhopp tycks ha några problem med att komma tillbaka till sitt gamla magikergille och få hjälp av en stor svart magikerkub. Eller nåt…

Ett stort problem med filmen, som säkert hänger ihop med den digitala förlagan, är också den icke-existerande karaktärsutvecklingen. Alla är exakt samma personer när den storslagna upptakten är till ända och krigsförklaringen är ett faktum, bara något mer sammanbitna. Alla som fått privilegiet att överleva skärmytslingarna det vill säga. Dessutom kan filmen förstås inte vara alltför uppfinningsrik när det gäller genusperspektivet om inte fansen ska bli fullkomligt vansinniga, så även i det avseendet känns inte Warcraft särdeles fantasifull.

Till detta ska också läggas att jag som fantasyfilmkonsument faktiskt ställer lite högre krav på kostymtrovärdighet, inte minst efter Lord of the Rings-trilogin. Att svärd och sköldar såg ut att vara av plast i den första Narnia-filmen kan jag ta, det var en saga för barn. Men här förväntar jag mig mer än skinande rustningar som rimligtvis inte kan tjäna något annat syfte än att göra sin bärare i princip orörlig. Azeroth är i klassisk high fantasy-anda klart medeltidsinspirerad men alla slott, klädtrasor, hårtestar och ansikten är så skinande rena att de knappt ens tycks ha genomgått en hel inspelningsdag. I linje med detta är filmen, sitt krigsmuller till trots, anmärkningsvärt oblodig.

Det finns absolut sämre speladaptioner men någon stor filmupplevelse bjöd Warcraft knappast på. Vad värre är, den gjorde mig inte det minsta nyfiken på vare sig spelet eller den värld som det utspelas i. Fantasy kräver mer än högblank krigsmundering.

star_full 2star_half_full

Annonser