DriveVår namnlöse huvudperson. Om dagen stuntförare och bilmekaniker. Om natten rånchaufför. Allt organiserat av hans otursförföljde chef Shannon, vilken exempelvis dras med ett krossat bäcken efter att ha försökt blåsa fel kille.

Så länge både bilföraren och hans chef håller sig till rutinerna tycks inget kunna gå fel. Bilföraren är cool, smart och samlad i de mest tajta situationer, egenskaper som förstås är bra att ha som både laglig och olaglig stuntförare.

Men föga förvånande frångår de bägge till slut rutinerna, fast på lite olika sätt. Shannon, som alltid är ute efter att tjäna en hacka (helst på någon annans bekostnad), plockar in gangstern Bernie Rose och, i förlängningen, den lite större gangstern Nino för att bekosta en bil som bilföraren ska ratta till vinst på racerbanorna.

Bilföraren själv finner sig dragen till grannen Irene och hennes son Benicio. Vílket väl inte skulle vara några större problem om det inte vore för att personliga relationer alltid lämnar en man utsatt och känslig. Plus att Irene fortfarande är gift med Benicios far som för tillfället sitter inne. But not for long…

Vår bilförare är som synes egentligen en rätt klassisk amerikanskt manlig stereotyp – ensamvargen som reder sig bäst själv oavsett om han för tillfället sitter på en häst eller i förarsätet på en bil (för visst skulle det vara otänkbart att en sådan som han sitter i baksätet?). Korthuggen, utan synbarliga svagheter, gör det han ska utan några större åthävor men till synes säker på sig själv och det han ska utföra. Även om han tillfälligtvis befinner sig mer eller mindre långt ned i skiten. Däremot vet jag inte om jag håller med producent Adam Siegel som kallar bilföraren för ”a man with a purpose”.

Vi som tittare får inga ledtrådar till varken historia eller framtid för vår bilförare. Han är ett blankt ark och hans anonymitet förstärks på slutet när han ikläder sig en mask som gör att han skulle kunna vara Vem Som Helst. Var kommer han ifrån? Vart är han på väg? Inledningsvis kan jag inte se att han har något syfte eller mål med sin existens. Förutom att så tystlåtet som möjligt göra ett bra jobb åt Shannon.

Det är först när Irene kommer in i hans liv som det ändras – han blir en omhändertagare och hjälpare för att därefter förvandlas till en hämnare utan misskund. Man får väl anta att Irene och Benicio länder någon slags efterlängtad normalitet till hans annars rätt karga tillvaro, men det här är bara gissningar från min sida för särskilt artikulerad i sin kärlek blir han aldrig. Några slags gränser måste väl en Man ändå ha?!

Visst, en klassisk stereotyp men i sammanhanget en inspirerad casting i form av Ryan Gosling som med sitt helylle-utseende gör sin bilförare motsägelsefull. Gosling är knappast sinnebilden av machismo men övertygar ändå i den mån en stereotyp kan övertyga. Hela tiden (ok, nästan hela tiden…) lugnet personifierad men ändå kapabel till överraskande våldsamheter när så krävs. Att man övergav de tidiga funderingarna på att besätta rollen med Hugh Jackman kan jag inte annat än applådera. Wolverine hade varit en betydligt mer väntad figur.

Lägg till det en särpräglad berättarstil signerad dansken Nicolas Winding Refn med mycket fokus på både bild (gärna i slow motion) och ljud. Jag får en känsla av att filmen hela tiden rör sig framåt, hela tiden är dynamisk, även i de fall när det egentligen inte händer så mycket.

Inledningen andas 80-tal i musik och rosa förtexter (ytterligare en av de där motsägelserna) och länge är det svårt att sätta fingret på exakt när vi befinner oss i L.A. Men till slut dyker det tackom och lovom upp ett par mobiltelefoner som man kan luta sig mot. Drive är en storymässigt egentligen rätt vanlig thriller men som blir något mer tack vare Refns öga och en hypnotisk stämning som kanske bäst liknas vid att vada genom sirap samtidigt som man röker en joint tjock som en elefantsnabel.

Det var ärligt talat lite nervöst att sätta sig inför Drive – jag kände pressen från filmens placering på ett flertal årsbästalistor daterade 2011. I det avseendet är jag inte säker på att jag håller med men känner att det möjligen kan bero på inflytandet från regissörens tidigare Bronson. En omtitt back to back stärker mig i den uppfattningen – storymässigt har Drive ingen av Bronsons ibland stiljefyllda moment, men innovationen och Tom Hardys fenomenala prestation ger filmen ändå en ursinnig kraft som Drive saknar. Det är surrealism mot stadga, furiöst våld mot genomtänkt våld, brittiskt mot amerikanskt.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser