45 YearsNär man varit i gifta i 45 år borde man väl känna varandra ganska bra? Om man orkat hålla ihop så länge borde väl de kvarvarande åren vara en spott i havet? Kanske rentav en ynnest, något att värdesätta? Jag gissar att Kate en vecka innan hon och Geoff ska fira sin 45-åriga bröllopsdag tänker ungefär så. De är någorlunda pigga och har hälsan, vilket särskilt inte Geoff kan ta för givet eftersom firandet av deras 40-åriga bemärkelsedag fick skjutas upp på grund av en välbehövlig bypassoperation.

Men så får Geoff ett brev från Schweiz. Inte så att Kate är ovetande om att Geoff hade ett förhållande med en viss Katya innan de träffades i början på 60-talet men det tycks inte vara något de pratat särskilt mycket om under sina 45 år tillsammans. Men nu börjar gamla vålnader töa fram. Bokstavligt talat, eftersom Katya föll ned i en klippskreva och inte återfunnits förrän nu.

Geoff tycks inte särskilt benägen att prata om Katya och Kate är definitivt inte särskilt sugen på att lyssna. Plötsligt får de bägge en omskakande påminnelse om att de och alla runtomkring dem håller på att bli gamla och att det på det stora hela suger att bli gammal. Katya är en ständigt ungdomlig idealbild som Kate inte har en chans att tävla mot, en påminnelse för Geoff om en tid när han var sorglös, stark och viril. Undan för undan börjar Kate ifrågasätta om hon och Geoff någonsin haft en relation värd namnet.

Jag har inte läst annat än lovord för 45 Years och alldeles särskilt Charlotte Ramplings insats som den i någon mening försmådda Kate. Men kanske är det för en gångs skull inte så att jag är för gammal för att uppskatta en film (*host* Scott Pilgrim…) utan för ung. Jag har nämligen oerhört svårt att sätta mig in i vare sig Kate eller Geoffs känslor inför det som händer dem.

Själva situationen kan jag för all del eventuellt sympatisera med men jag förstår inte Kates reaktion på den. Ja, hennes man hade en relation, en allvarlig sådan, innan de träffades. Men nu har de varit tillsammans i 45 år och jag kan inte riktigt se att det som händer är så fruktansvärt att det borde få henne att ifrågasätta hela deras samliv. Eller också är 45 Years så fullskiten med undertext att jag missar hela alltet.

Det är många och långa tagningar på Kate när hon går promenader med schäfern Max eller fönstershoppar, eventuellt efter någon för historien betydelsefull pryttel men jag uppfattar det i så fall inte. I otroligt halvkvädna visor kan man kanske, eventuellt, möjligtvis utläsa att Katya på något sätt påverkat det faktum att äktenskapet trots sin tidigare (till synes) innerlighet inte producerat några barn. Men det kan ju också helt enkelt vara så att någon av dem är biologiskt oförmögen till barnalstrande. Grejen är att vi som publik aldrig får veta hur det ligger till.

Jag väntar hela tiden på något slags känsloutbrott, sammanbrott eller varför inte att Geoff helt enkelt trillar av pinn men det kommer aldrig. Det värsta som händer är att både Geoff och Kate, var och en på sitt håll, böjar röka igen. Jo, förresten, till slut kommer ändå en skymt av det där förväntade känsloutbrottet men då under omständigheter som ändå gör det för mig lite svårbegripligt.

45 Years är en otvetydigt välgjord film. Däremot kan jag inte uttala mig om huruvida den är välspelad för vore den det borde jag väl ha fattat lite mer av vad som pågår där under ytan?

star_full 2star_half_full

Annonser