Night Watchalt. titel: Nattens väktare, Nattpatrullen, The Night Watch

Överhuvudtaget kan jag inte påstå att jag är särskilt välbekant med rysk litteratur, inte ens tunga namn som Turgenjev, Dostojevskij, Gogol eller Gorkij. Min kunskap om den ryska fantasygenren är naturligtvis ännu mindre.

Så det är klart att man blev nyfiken när det för ganska många år sedan kom en påkostad och visuellt ambitiös fantasyrulle som skulle bygga på en enormt populär roman. Och ok, det tog några år (och lite draghjälp av Metro 2033) men nu har jag äntligen tagit mig an Sergej Lukjanenkos Nochnoj dozor. Av någon anledning tänkte jag inte på att originalspråket förstås är ryska och läste därför den engelska översättningen istället för den svenska, vilket förstås gick alldeles utmärkt det också.

Sergej Lukjanenko bygger upp en fascinerande värld där vi får möta Anton Gorodetskij. Sedan ungefär 50 år tillbaka lever Ljus och Mörker i en darrig vapenvila och Anton tillhör Nattpatrullen vars uppgift det är att hålla koll på de mörka krafterna. På samma sätt finns det en Dagpatrull som övervakar Ljusets medarbetare.

Den här vapenvilan och det fördrag som styr den betyder förstås att det hela tiden handlar om ett givande och ett tagande. Att tillhöra den ljusa sidan innebär inte att man med råd och dåd ständigt bekämpar Mörkret med vapen i hand utan en lång rad kompromisser och förhandlingar för att försöka skaffa sig en så pass bra position som möjligt.

Detta är hela tiden något Anton måste brottas med i samarbetet med sin chef Boris Ignatjevitch samt i mötena med den unge Jegor och läkaren Svetlana. Jegor har potential att bli en stark kämpe för den sida han än väljer att slåss på men det är inte självklart att han väljer ljuset. Svetlana har fått en stark förbannelse kastad över sig och i bokens första del kämpar Anton och hans patrullkollegor för att den inte ska uppsluka hela världen (eller i alla fall Moskva).

Nochnoj dozor är upplagd över tre delar, filmadaptionerna Night Watch och Day Watch bygger på den första och sista delen. Det tar ett tag innan jag greppar hur författaren valt att berätta sin historia men eftersom det hela tiden är Anton som är dess berättare går det ganska snabbt att återkoppla när de nya delarna kickar in.

Och jag gillar verkligen den här världen som Lukjanenko har skapat. Jag kan tycka att det dessutom finns anledning att fundera på om Charles Stross på något sätt blivit inspirerad när han skapade sin organisation The Laundry, för redan här har vi en magisk verklighet som ska administreras och byråkratiseras. Olika handlingar och förseelser är kategoriserade in i minsta detalj och om ljuset får någon form av fördel måste den motsvaras på pricken av en fördel för mörkret. Arbetet sker ofta genom profetior, besvärjelser eller olika typer av magiska föremål.

Som vanligt med den här typen av upplägg får som sagt vår protagonist Anton (som faktiskt är en rätt sympatisk sådan) goda möjligheter att våndas över det som i förstone kan synas rätt och riktigt men som knappast tål någon närmare granskning. Kan han med gott samvete alltid sägas ha mänsklighetens bästa för ögonen när han arbetar på ljusets sida? Vad vet han egentligen om bevekelsegrunderna hos de som styr över honom? Det finns till exempel antydningar om att många omvälvande politiska händelser är mer eller mindre lyckade experiment, inte sällan iscensatta av just ljusets krafter.

Föga förvånande fokuserar Timur Bekmambetovs två filmer primärt på actionelementen i berättelserna vilket innebär att de här moraliska funderingarna inte finns med i någon större utsträckning (dessutom lägger manuset till en hel del bitar som i alla fall inte finns med i denna första bok). Fullt förståeligt som sagt, men lite synd kan jag tycka eftersom det är de som gör att förlagan får en bra djup (Lukjanenko ska tydligen vara psykolog).

I boken läggs också mycket tid på att mejsla ut relationerna mellan de olika kollegorna i Nattpatrullen och även här lyckas författaren bra, särskilt i avsnittet där hela arbetsplatsen dragit sig tillbaka till ett avlägset lantställe för att lätta lite på trycket. Ryssar lättar uppenbarligen på trycket genom att dricka en helvetisk massa vodka och käka surkål. Klackarna i taket, y’all!

Ett spännande världsbygge och en reflekterande stil ger en fantasybok som känns nyskapande även om Lukjanenko använder sig av bekanta figurer som trollkarlar, häxor, vampyrer och varulvar.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser