En gång, för fler år sedan än jag helst vill tänka på, skrev jag ett specialarbete om kryptografi. Hur osannolikt det än kan verka i nuläget var det faktiskt inriktat på matematik och datorprogrammering men givetvis hittar jag en liten inklämd bild av en enigma-maskin där också.
Även för de som inte besitter min hmmm…enorma (i nuläget dessutom minst sagt ålderstigna) kunskapsbank i ämnet är sannolikt just “enigma” bekant. Dels därför att det är en bra historia, dels för att det handlade om en tysk kod som behövde knäckas av de allierade. Det är som bekant vinnarna som skriver historien. Vinnare som ibland tenderar att ”glömma bort” att polske matematikern Marian Rejewski knäckte enigma redan första gången 1932. De sammanbitna män och kvinnor som arbetade på den brittiska Bletchely Park under brinnande världskrig är ju så mycket mer cineastiska. Särskilt som de blev understödda av material som man snattat från tyska ubåtar.
Ett impulslån på Arbogas förnämliga bibliotek bekantade oss med den mycket trevliga deckarserien The Bletchely Circle som fick en del omnämnanden i samband med The Imitation Game. Eftersom vi hade Enigma liggande hemma fick den följa med av bara farten.
Här möter vi kanske något oväntat inte Alan Turing och kompani (särskilt som vi bjuds på många bilder av Turings dekrypteringsmaskin), utan kodknäckaren Tom Jericho som återvänder till Bletchely Park efter någon form av nervöst sammanbrott. Han ser väl kanske inte helt återställd ut, snarare orakad, blek och svettig, men nöden har ingen lag och Tom är the best of the best of the best. Sir!
Tom borde kanske ägna lite mer uppmärksamhet åt sitt arbete men tycks fullt upptagen med att nojja över den förlorade kärleken Claire, vilken sannolikt var orsaken till det tidigare sammanbrottet. Claire finns inte längre kvar men som substitut söker Tom upp hennes rumskompis Hester Wallace för att de ska kunna prata om…tja, varför inte Claire? När Tom hittar försnillade kodmeddelanden i Claires rum ökar dock mysteriet med hennes försvinnande, särskilt som Tom och Hester ständigt tycks förföljda av den nitiske MI5-agenten Wigram.
Jag mindes Enigma som halvdan och lite rörig men får lov att avsluta omtitten med en rejäl portion humble pie – det här var ju både spännande och välspelat! Vilket egentligen inte borde komma som en så stor överraskning med tanke på de medverkande. Thrillerveteranen Michael Apted står för regin och välkände dramatikern Tom Stoppard för manus baserat på Richard Harris bok. Han har fokuserat på tajta kampen-mot-klockan-moment och avslöjande bakåtblickar snarare än ingående detaljer om hur enigma-maskinen fungerade eller själva kodknäckandet gick till.
Dougray Scott som Tom (för att inte tala om Saffron Burrows Claire) får se sig överglänsta av Kate Winslets Hester. Vilket å andra sidan inte borde vara någon större skam, även om hennes karriär tycks ha tagit sig en liten paus under de här åren mellan Titanic (1997) och Eternal Sunshine… (2004). Jeremy Northam är en prudentlig underrättelseagent och Nikolaj Coster-Waldau känns märkligt välbekant tills dess att man kommer på vem han är. Detsamma gäller förstås Tom Hollander som blev betydligt mer känd som kortväxt officer och ärkefiende till kapten Jack Sparrow.
Det finns säkert mer korrekta filmer om kodknäckande under andra världskriget, både med avseende på själva tankearbetet och vilka som var inblandade. Men om man nu kan tänka sig att offra historisk sanningsenlighet på spänningens altare och få en härlig Kate Winslet-uppvisning på köpet kan jag varmt rekommendera Enigma.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Har även sett den småputtrigt trevliga tv-deckaren du nämner och I.G samt denna film. Minns jag rätt var det en bra film om man gillar ämnet och Winslet är alltid sevärd.
Hur man kam inte gilla ämnet kryptografi?! 😉
Kate Winslet och kodknäckeri, det låter ju som ett vinnande koncept.
Överraskande att Turing inte var med alls. Han var alltså inte med alls? Kanske man inte ville ha med honom eftersom man då hade varit mer eller mindre tvungen att ta upp det som hände med Turing efter kriget.
@Jojjenito: Jag skulle kunna tänka mig att det helt enkelt var en konsekvens av att förlagan handlar om en av Turings fiktiva kollegor, vilket i sin tur ger författaren lite mer artistisk frihet.