BattleshipTvå rutade papper, två pennor och två spelare. 10 gånger 10 rutor där varje spelare plottar in sina flytetyg. Kan mycket väl vara den mest lösa grund jag någonsin sett en film utgå från. Förvisso kanske jag borde bli imponerad över att man krystat fram en manusmässig lösning som låter våra huvudpersoner Taylor Kitsch och Tadanobu Asano lajva sig igenom en omgång ”Sänka skepp”. En krystning av sådana proportioner som skulle ha krävts för att en taxtik skulle ha klämt ur sig en elefantkalv och konsekvenserna av den är alltför monumentala för att kunna ta in särskilt mycket annat.

Taylor spelar Alex Hopper, slackerbrorsa till Alexander Skarsgårds jagarbefälhavare i flottan. Alex är begåvad och har vinnarskalle men uppenbarligen inte så mycket annat i knoppen eftersom publiken vid upprepade tillfällen måste försäkras av andra karaktärer att han verkligen är begåvad. Hans beteende ger nämligen ingen som helst hint om detta tillstånd och det framstår som ett mirakel i klass med bröden och fiskarna att Alex inte bara dejtar heta amiraldottern Sam utan också faktiskt lyckats nå löjtnantsgrad, även den i flottan.

Alex och brorsan Stones respektive skepp deltar i en stor militärövning när en hög rymdskrot kraschlandar i närheten av Hawaii. Det är utomjordingar som för femtielfte gången i ordningen är ute efter att erövra jorden. Vi måste vara universums motsvarighet till härskarringen.

Nåväl, utomjordingarna tycks den här gången anmärkningsvärt väl utrustade för att förstöra särskilt jordiska militära mål som skepp, flygplan och militärbaser och lika anmärkningsvärt dåligt utrustade för att skydda sig själva när människorna kan komma åt att skjuta tillbaka. Frågan är om man kommer att hinna slå ut alla aliens och deras överlägsna farkoster innan de kan göra en E.T. och skicka efter förstärkningar från hemplaneten?

Battleship är resultatet av leksaksföretaget Hasbros önskemål om en drygt 200 mille dyr marknadsföringskampanj för ett spel vars föutsättningar som sagt kan tillfredsställas med hjälp av penna och papper samt amerikanska flottans önskemål om en 200 mille dyr värvningskampanj. Så egentligen kanske de kom undan med att hosta upp 100 mille var? Oavsett hur kostnaderna fördelade sig känns det som om flottan gick vinnande ur det hela. Jag är förvisso rätt sugen på att spela sänka skepp, men papper och penna har jag hemma.

Däremot var det länge sedan jag såg sådan skamlös militärglorifiering som i Battleship. Det finns inte en feg eller arrogant eller motspänstig matros ombord, alla gör sin ”bit” och hurrar, ackompanjerade av triumfatorisk musik, när man får in en träff på fienden. Alex får givetvis en chans att visa att han trots allt består av ”the right stuff” och att flottan inte gjort ett misstag i att satsa på gossen. Genom att låta japanen Nagata och amerikanen Alex samarbeta i närheten av Hawaii visas också att den där lilla dispyten rörande Pearl Harbor nu är glömd och förlåten.

Fast inte av Battleship vad det verkar, filmen driver hem sina poänger med finessen hos kamikaze-flygare. Och när jag trodde att det knappast kunde bli mycket värre…blir det det. Givetvis måste man använda sig av det pensionerade slagskeppet MSS Missouri och givetvis måste det manövreras av riktiga veteraner. Men för all del, de gubbarna hade nog aldrig haft så roligt i sina liv som de där dagarna när de fick låtsaskriga. Det intressanta i sammanhanget är att slagskepp inom militärhistorien snarare verkar ha haft stor symbolisk betydelse än rent praktisk sådan. Störst är inte alltid bäst. Bara i filmer som vill förhärliga korkade slackers och flottan.

Regissör Peter Berg visar var slagskeppet ska stå genom att uppvisa en förkärlek för lens flares som överstiger Michael Bay och J.J. Abrams sammantagna. Det är kanske tur för Taylor Kitsch att Berg verkar gilla honom, för någon storartad skådis är han inte. Å andra sidan behöver han bara konkurrera med exempelvis Rhianna som verkar ha fått sin roll baserat på att Berg gillade henne i en intervju och ett framträdande i Saturday Night Live. Förtvivla månde Hollywoods professionella casting directors. Och Liam Neeson hade sannolikt inga större problem att få ihop schemat med de fyra andra filmerna som hade premiär samma år med tanke på de storverk som krävs av honom i rollen som avskärmad amiral.

Battleship är CGI-snygg och gjorde sig antagligen hyfsat på bio, särskilt om man hade haft Steve Jablonskys vräkiga score på högsta volym rakt in i hörselgången. Men vad fan, någon slags lägsta-nivå måste man väl ändå kunna begära? Den här filmen låter ana att så inte är fallet. Battleship, you sunk my battleship!

star_full 2

Annonser