The Death CureJames Dashner: The Death Cure (2011)

När jag nu ändå i rask takt hade läst och gillat James Dashners två första Maze Runner-böcker, The Maze Runner och The Scorch Trials, var det väl bara att forsa vidare med den tredje, The Death Cure.

Jakten för Thomas och de andra ungdomarna (som dock bara blir färre och färre) på någon slags frihet undan det onda (or are they?!) WCKD går vidare. Nu måste de ta sig till Denver där det ska finnas en man som kan ta bort kontrollchippen de har i skallen. Där ska de dock träffa på motståndsrörelsen The Right Arm samt en gammal bekant.

Alltså… Rent språkligt ligger The Death Cure i linje med de två tidigare böckerna, likaså när det gäller den ibland nästan ofattbara brutaliteten. Men jag märker att Dashner har slutat fånga mig med sin historia. Det blir helt enkelt för repetitivt när flykten och mind fucksen liksom bara fortsätter i all oändlighet. Vem ska man lita på? Vart ska de ta sig? Dashner lyckas inte längre ge mig en känsla av att allt det här faktiskt kommer att få någon upplösning eller svar. Kanske den kommande filmen kommer att bli bättre i det avseendet? Trots detta finns det ytterligare en publicerad bok i serien, The Kill Code, och en på gång, The Fever Code. Yay…

star_full 2star_half_full

City of BonesCassandra Clare: City of Bones (2013)

Som jag redan konstaterade i texten om filmatiseringen av denna femtielfte chosen-one-ungdomsserie i ordningen; man hade kanske kunnat luras att tro att temat var uttjatat vid det här laget. Men tydligen inte mer än att författaren Cassandra Clare (med ett sådant namn hade hon nästan kunna platsa i sin egen romanvärld) också skulle försöka sig på att casha in med sin serie om den tonåriga Clary Fray vilken ska upptäcka att det finns världar vid sidan av och bakom det vi vanliga, dödliga, ser som ”verkligheten”.

När det gällde filmen ser jag att jag gillade Percy Jackson bättre men på boksidan tror jag minsann ändå att Cassandra Clare vinner över Rick Riordan. City of Bones, den första delen i serien om Clary som kallas The Mortal Instruments, känns något vuxnare än Riordans ironiska slapstick-stil. Jag tycker också att Clare lyckas bygga en mer spännande och genomtänkt fiktiv värld än Riordan. Utgående från enbart denna första bok skulle jag nog säga att Clare brädar både Riordan och Stephanie Meyer.

Men apropås Meyer… Det var ju det här med dessa förbenade kärlekstrianglar. Hade Clare kunnat hålla tassarna borta från den hade allt varit frid och fröjd, nu blir det lite såsigt och smetigt och grinigt. Men annars som sagt helt ok, hade jag haft en yngre tonårsdotter hade jag nog kunnat tänka mig att sätta City of Bones i händerna på henne. Men i brist på tonårsdöttrar får jag läsa på egen hand. Det är ett tungt jobb, men någon måste göra det.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser