The Anubis GatesAtt studera äldre historia är tudelat. Å ena sidan kan det vara förhållandevis elementärt eftersom man enbart konfronteras med nedtecknade källor. Inga veliga levande människor vars åsikter snurrar som vindflöjlar i hård storm. Å andra sidan kan det vara extremt frustrerande och komplicerat eftersom man enbart har nedtecknade (allt för ofta fragmentariska) källor att tillgå. Inga tvärsäkra levande människor som man kan fråga ut om hur det ”egentligen var”.

Trots ambivalensen i det historiska perspektivet tror jag ändå inte att det är särskilt många historiker som skulle tacka nej till en möjlighet att träffa eller se sina studieobjekt i levande livet. När man väl kommit över det fullkomligt vanvettiga i tanken att det ens skulle vara möjligt, vill säga.

Litteraturhistorikern Brendan Doyle tvekar i alla fall inte ens en nanosekund när han blir erbjuden att följa med till 1810 och bevista en föreläsning som ska hållas av kändispoeten Samuel Taylor Coleridge. Doyle har skrivit en bok om Coleridge som fick ett ljumt mottagande och hans forskarkarriär har därefter gått i stå. På plats skulle han inte bara kunna ta del av en hittills opublicerad Coleridge-föreläsning utan också söka mer information om sitt nya studieobjekt som visat sig vara oväntat svårknäckt, poeten Wiliam Ashbless.

Men Doyle missar återresan och är nu fast i historien. Till en början är det något som inte skrämmer honom det minsta. Med den kunskap han som forskare besitter om de kommande 200 åren borde det vara en lätt match att inte bara överleva utan kanske till och med tjäna grova pengar på penicillin och pastörisering.

Men det ska visa sig vara en större utmaning att klara livhanken i 1810-talets London än Doyle hade förväntat sig. Till slut återstår intet mer än att liera sig med en av storstadens många tiggarbaroner. Trots det visar det sig vara många som är ute efter både Doyles livhanke och hans tidsresekunskap. Inom kort tvingas han välja: fly eller slåss. Frågan är bara hur man slåss mot ett gäng egyptiska magiker.

Trots att The Anubis Gates ingår som nummer 47 i serien ”Fantasy Masterworks” hade jag varken hört talas om boken eller dess författare, Tim Powers, förut. Men av allt att döma imponerade historien storligen när den kom i början på 80-talet och tycks fortfarande göra så.

Och visst, The Anubis Gates är inte bara synnerligen välskriven utan inkorporerar också både kvantfysik, egyptisk magi och mytologi samt en försvarlig historisk kunskapsmassa som presenteras utan att man som läsare skrivs på näsan att Powers har Läst På. Författaren förtjänar också beröm för att (i tidsresesammanhang) vara förhållandevis restriktiv med att slänga in femtielva berömda personer vars namn är lätt igenkännliga för en sen 1900-talsläsare.

Berättelsen håller hela tiden en mörk ton som blir som allra bäst när det kommer till den demoniske clowntiggarbaronen Horrabin och hans olika ”misstag” som smyger omkring nere i Londons vittförgrenade kloaker. Kanske är Horrabin en slags proto-Pennywise? Recensenter har kopplat ihop The Anubis Gates med Dickens men jag tycker att det är helt klart att författaren också (snarare?) lånat en hel del inspiration från Victor Hugo. Kanske alldeles särskilt från L’Homme qui rit (Skrattmänniskan) där det finns både charlataner, vanställda människor, vargmänniskor och verkliga historiska händelser invävda i berättelsen.

Problemet jag har med Tim Powers är dock att jag aldrig får någon bild av den värld han försöker skapa i The Anubis Gates. Berättelsen är intrikat men löper för mig i parallella spår som aldrig riktigt smälter ihop. Jag är hela tiden lite osäker på vad som egentligen händer, en känsla som inte underlättas av att det till slut blir klart att det här och var förekommer mänskliga kopior, så kallade ”ka”, vilka skapas av de egyptiska magikerna. Dessutom har vi förstås den dubblering av händelser som följer av tidsresandet plus en kroppsbyteshandel. Rörigt blir det aldrig men aldrig heller helt fast mark under läsfötterna.

Till det ska läggas att jag inte heller får någon direkt känsla för Powers huvudperson Brendan Doyle. Som karaktär har han inte blivit särskilt mycket tydligare i konturerna efter 400 digra sidor än han framstod under sitt korta intro när han flyger över Atlanten för sin date med Ödet.

När det gäller andra föregångare inom både fantasy och science fiction inbillar jag mig i alla fall att jag har kunnat se kopplingar till senare, för mig mer kända, verk vilket naturligtvis höjer läsupplevelsen ett par snäpp om nu inte själva innehållet är omedelbart tilltalande. Men inte heller det kan jag återfinna i The Anubis Gates om man nu inte ska se kombon myllrande storstad plus magi som inspiration till min egen husgud China Miéville.

Däremot skulle jag kunna tänka mig att Powers noggrant konstruerade alternativa historier (Declare tilldrar sig exempelvis under andra världskriget och vi får möta bland andra Kim Philby) kan tilltala en publik som vanligtvis skyggar som en bilrädd häst för allt som antyder övernaturliga händelser. Man skulle kanske kunna gissa att det här är fantasy som kan tilltala en i vanliga fall die hard sci-fi-publik.

star_full 2star_full 2star_full 2

SkrattmänniskanBonus: L’Homme qui rit (1869)

alt. titel: Skrattmänniskan, The Man Who Laughs, By Order of the King

Jag blev ju så glad när jag tyckte mig se kopplingar mellan den här Hugo-boken och Tim Powers The Anubis Gates att jag var tvungen att lyssna på den också. Min minnesbild var att jag en gång i tiden tyckte den var riktigt bra.

Men hej, vad jag bedrog mig. Eller snarare, blev bedragen, för efter ett tag kom jag på att det jag måste ha läst var en sådan där förkortad upplaga där man plockat bort allt onödigt bjäfs.

Här finns allt det onödiga bjäfset kvar och i lika hög utsträckning som i Les Miserables. Än en gång påminns man av att Hugo är alldeles för förtjust i långrandiga utläggningar (den här gången oftast fokuserade på den brittiska 1700-talsaristokratin), ritualistiska fråga-svar-dialoger och personer som håller långa monologer för sig själva.

Historien om den till oigenkännlighet opererade Gwyneplaine är häftigare än den om den botfärdige Jean Valjean men klumpigare berättad och på det hela taget var L’Homme qui rit ingen bok jag kommer att söka mig tillbaka till i brådrasket. Däremot ser jag att det förstås finns en film med allas vår Gérard Depardieu…

Notre-Dame de Paris står sig alltså fortfarande i Hugo-konkurrensen.

Librivoxkvalitet: Inläst av många olika personer och därmed högst varierande.

star_full 2

Annonser