Prester JohnEfter att ha ”upptäckt” författaren John Buchan genom hans spionthriller The Thirty-Nine Steps var jag nyfiken på vad han hade mer att bjuda på. Och det visade sig inte vara bara caracalskit, det inte.

Som en tidigare ivrig läsare av Afrika-krönikören Wilbur Smith hade jag kommit i kontakt med den klassiska äventyrsboken Prester John, uppenbarligen ett standardverk i varje imperialistiskt pojkrum. Och nu visade det sig att denna Prester John var författad av ingen mindre än John Buchan, fem år innan spionthrillern! Det var bara att kasta sig över den utmärkta sajten Librivox och ladda ned en riktigt bra inläsning.

Erik Gustaf Geijer skaldade i slutet av 1800-talet om Vikingen för vilken ”stugan blev för trång” och som drömde om ”fjerran, fjerran land”. Den sextonårige David Crawfurd hade nog inte ha haft något emot att stanna i den skotska stugan med mamma ett par år till men faderlös och fattig som han är finns inte mycket val.

En släkting fixar ett jobb åt David ute i det brittiska kolonialväldet – han ska arbeta i en handelsbod lokaliserad i det exotiskt namngivna Blaauwildebeestefontein. En företagsam gosse som David har goda utsikter att en dag få basa över en egen handelsbod och det är med de drömmarna i hågen han ger sig av. En förmögenhet skulle kunna underlätta för hans stackars moder på ålderns höst.

På överfarten till Afrika stöter David på den karismatiske pastorn John Laputa. En man som David faktiskt redan sett hemma i Skottland när Laputa flera år tidigare kom dit för att predika. En civiliserad svart man, utbildad i Amerikas förenta stater, var en vandrande reklampelare för den Europeiska imperialismens välgörande inflytande samtidigt som hans åsikter om de vita och svarta folkens jämlikhet kändes vagt oroande: ”If I were the minister I wouldn’t let a nigger into the pulpit. I wouldn’t let him farther than the Sabbath school.”

Och de som var skeptiska fick minst sagt vatten på sin rasistiska kvarn eftersom David och hans vänner såg pastorn utföra en hednisk rit, trots sin påstådda kristna tro. Eftersom pojkarna var övertygade om att hedningen skulle sprätta upp dem som mörtar med sin stora kniv om han visste att de sett vad han pysslade med höll de tyst om saken.

Laputa vet alltså inte om att David känt igen honom och på båten får gossen all anledning att imponeras av mannen: ”The man’s face was as commanding as his figure, and his voice was the most wonderful thing that ever came out of human mouth. It was full and rich, and gentle, with the tones of a great organ. [—] He was black as my hat, but for the rest he might have sat for a figure of a Crusader.”

På plats ute i den afrikanska bushen visar det sig snabbt att det är både diamantsmuggling och en svart revolt som jäser ute bland ”kaffirerna” och vem står bakom denna revolt om inte John Laputa?! Han har använt sig av legenden om den etiopiske monarken Prester John för att hetsa massorna. Nu är det upp till den initiativrike David om inte det imperialistiska projektet ska gå om intet.

I Prester John blir koloniallivet som en övergångsrit mellan Pojke och Man ännu tydligare än i The Thirty-Nine Steps och Richard Hannay. Men i allt väsentligt skulle man nog kunna säga att David i slutänden blir Richard Hannay på samma sätt som den listige kapten Arcoll i spionromanen förvandlas till den kreative Peter Pienaar som så att säga på avstånd hjälper Richard att komma undan sina förföljare.

Såvitt jag kan förstå anses fortfarande Prester John vara en klassiker, åtminstone i genresegmentet ”pojkäventyrsromaner som utspelar sig i exotiska kolonier”. Och till viss del kan jag förstå det, Buchan berättar sin historia med schvung och driv som skapar en slags blandning mellan H. Rider Haggard och John le Carré, och David är en rätt tilltalande huvudperson. Glad och entusiastisk men också medveten om sina egna tillkortakommanden.

Samtidigt är boken förstås präglad av sin tid och av en författare som inte tycktes hysa den minsta tveksamhet rörande kolonialismens välgörande inflytande på Afrikanen. Eller att den finaste komplimang man kan ge till en icke-vit person är att hen tänker och agerar som en vit, europeisk man.

I slutet får David återrapporteringar från ett Blaauwildebeestefontein som förvandlats till ett ”great native training college. It was no factory for making missionaries and black teachers, but an institution for giving the Kaffirs the kind of training which fits them to be good citizens of the state. There you will find every kind of technical workshop, and the finest experimental farms, where the blacks are taught modern agriculture. They have proved themselves apt pupils…”

Prester John är ett spännande tidsdokument som faktiskt har en del egna litterära förtjänster. En rasism som är lika naturlig som den är genomgripande hör dock inte till dem.

Librivox: Bra inläst av en och samma person.

star_full 2star_full 2star_half_full

GreenmantleBonus: Greenmantle (1916)
När jag nu ändå var igång passade jag på att också plocka den första (av fyra) av John Buchans uppföljare till The Thirty-Nine Steps. Här har Richard Hannay tagits upp av den brittiska krigsapparaten (böckerna skrevs säkert som en del av Buchans arbete inom krigspropagandan) och får ett viktigt undercoveruppdrag i Österland. Det finns nämligen misstankar inom underrättelsetjänsten att Tyskland och det Ottomanska Imperiet planerar någon djävulskap i mellanöstern.

Richard teamar upp med Lord Clanroyden, mer känd som Sandy, som han ju mötte under sina skotska äventyr i The Thirty-Nine Steps, amerikanen John Blenkiron och sin gamle boerpolare Peter Pienaar. Steg ett blir att mötas upp i Konstantinopel och försöka samla så mycket information som möjligt på vägen.

Mja, Greenmantle var ungefär som att ta The Thirty-Nine Steps och bryta upp det snabba tempot genom att lägga in en massa onödiga utvikningar och återberättelser. Här och var glimtar det till av spänning men på det hela taget blir boken alldeles för långdragen, jag hinner tappa intresset långt innan Richard och Peter ens är i närheten av att möta upp kompisarna i Konstatinopel. Buchan har dessutom ungefär samma välvilliga inställning till tyskar, turkar och muslimer som han hade till afrikaner, vilket naturligtvis gör att boken även i det avseendet känns daterad. Jag känner att det räcker med att bekantat mig med Buchan genom Prester John och The Thirty-Nine Steps. Fler Hannay-uppföljare lär det nog inte bli.

Librivox: Kompetent om än något livlöst inläst av en och samma person.

star_full 2star_half_full

Annonser