StokerLystring! Skicka hem gästerna, ta ned girlangerna och sätt en skyddande glaskupa över tårtan. Att fira 18-årsdag är ingen större hit för India Stoker när den dagen sammanfaller med hennes pappas eldfängda krockdöd. Det blir istället till att planera en begravning. På den efterföljande mottagningen dyker den för India hittills okände farbror Charlie upp som gubben ur lådan.

Charlie flyttar helt sonika in i huset som annars numera endast innehåller India, hennes mamma Evelyn och hushållerskan Mrs. McGarrick. Som Charlie är ung och charmangt dröjer det inte länge innan han har fått Evelyn att glömma alla änketankar, en situation som India helt naturligt finner en smula osmaklig. Men beror det främst på att hon fortfarande sörjer sin pappa eller för att Charlie utgör en märklig lockelse även för henne?

Koreanske Chan-wook Parks första engelskspråkiga film tycks ha gjort publiken en smula besviken. Och det är klart, förväntar man sig något i klass med Oldboy eller en saftig vampyrhistoria har Stoker inte mycket att komma med. Med en historia skriven av Wentworth Miller av alla människor känns filmen lite trevande, lite mållös.

Rent filmiskt ligger de tydligaste influenserna istället hos en viss Mr. Alfred Hitchcock, särskilt i scenerna som rör Charlie och gammel-faster Gwendolyn (bara namnet Gwendolyn osar ju Hitchcock!). Plus blotta uppenbarelsen av ”Uncle Charlie” förstås, direkt snattad från Shadow of a Doubt.

Men Stoker är långt ifrån någon regelrätt thriller. Istället skulle jag snarare karaktärisera filmen som ett laddat drama vilket fokuseras på India och hennes förvandling från flicka till kvinna, från kanaliserad våldsamhet genom jaktturerna med fadern till…något annat. I början ger hennes överdimensionerade stol och saddle-skor mig klara Alice in Wonderland-vibbar men hon avslutar i stor stil iförd röda och stilettklackade reptilskinnspumps.

Jag tror inte att det är meningen att man ska dra en tolkning av Stoker riktigt så långt (det finns bland annat en flashback som motsäger det), men jag kan inte låta bli att fundera på om det kan vara så att Charlie egentligen inte alls finns? Att han är en slags kroppslig symbol för Indias förvandling som tar sin början i och med hennes 18-årsdag.

I så fall står striden mellan India och mamma Evelyn egentligen inte om Charlie, utan om Indias rätt till uppväxt och frigörelse. I en inledande VO beskriver India också hur vuxenhet innebär frihet. Knepet är bara att inse att man formas av sin omgivning och inte själv är ansvarig för den person man är. En slutsats som i filmens perspektiv för all del går att diskutera.

Att förvänta sig något annat än visuellt godis när det är Chan-wook Park vi pratar om är förstås onödigt. Bara förtexterna ger en föraning om regissörens sedvanliga noggrannhet och fantasifullhet och scenen där India ligger hopkrupen sin säng omgiven av en livmoder av skor gör mig andlös. Stoker uppvisar en slags viktoriansk New England-gotik men det känns som om Chan-Wook den här gången kanske lagt lite mer tankemöda på att få fram själva tankeinnehållet och händelseutvecklingen än scenografin.

Riktigt lika mycket får jag tyvärr inte ut av skådespelarna. Mia Wasikowska känns oftast bara emo-trulig bakom sina hårgardiner och av den där underbara subtiliteten i Nicole Kidmans skådespeleri som vissa andra skribenter lyriskt talar om märker jag inte så mycket. Matthew Goode har en härligt förslagen Tom Ripley-vajb på gång men känns lite ytlig. Han finns ju egentligen bara där som katalysator (eller en ”stoker” om man nu vill svänga sig med engelskan) för India och Evenlyn.

Så, snygg och fantasieggande, men absolut ingen fullträff.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser