Innan floden tar oss (2012)

Om man ska arbeta med bistånd eller inom diplomatkåren krävs ett stort intresse för och färdighet i politisk strategi och taktik. Det är väl inte för inte som det heter diplomati, förstås…

Helena Thorfinn tar sina läsare i hampan och låter oss möta denna märkliga värld genom ett rikt persongalleri på plats i Bangladesh, ett av världens mest tättbefolkade länder (drygt 1000 pers per km2. Sverige landar på typ 22 pers. Sug på den…)

Hit kommer familjen Paulin. Sofia ska jobba med bistånd genom organisationen SwedAid och Janne är medföljande partner. Med tanke på att familjen snart har både kock, chaufför och barnjungfru på plats har Janne rätt gott om tid att upptäcka både huvudstaden Dhaka och landsbygden. Från denna landsbygd till storstaden flyr samtidigt systrarna Mina och Nazrin för att undkomma samma öde som drabbade deras storasyster Mukta i händerna på en hämndgirig make och svärmor.

Innehållsmässigt gapar Thorfinn över ett rätt mastigt stycka men jag tycker nog att hon oftast klarar att bita av det. Med det månghövdade persongalleriet kan hon ta upp ämnen som fattigdom, kvinnors situation, kvinnovåld, jämställdhet, utbildningsväsendet, byråkrati, kolonialism, post-kolonialism, myndighetsutövning och korruption. Och, som en liten bonus, såriga par- och familjerelationer.

Föga förvånande är det denna sista del som fungerar minst bra. Med det breda perspektiv som Thorfinn anlägger i sin historia är det svårt att dessutom teckna nyanserade personporträtt och alla närvarande blir mer eller mindre endimensionella, särskilt känslomässigt.

Däremot kan jag tycka att författaren gör ett rätt bra jobb med att beskriva många av de moraliskt kniviga situationer som gästande västerlänningar plötsligt kan befinna sig i. Hur lätt det är att uttala sig tvärsäkert när man sitter på ett södermalmsfik med en sojamjölkslatte och en stenungsbakad surdegsmacka framför sig. Hur svårt det blir att bibehålla den där tvärsäkerheten väl på plats och man upplever både det positiva och negativa med ett helt nytt land som tillhandahåller annorlunda ramar.

Är det exempelvis ok att hålla sig men en barnflicka bara för att det ger någon en välbehövlig anställning trots att man aldrig skulle komma på tanken att anställa en sådan hemma i Sverige? Är det ok att känna sig less och irriterad på fattiga och tiggande människor när det egentligen är fattigdomen som företeelse man ska ogilla? Är det ok att ha en nolltolerans mot korruption med konsekvensen att kanske ingenting blir gjort?

Innan floden tar oss berättar en hel del om förhållandet mellan rik och fattig, mellan have och have-nots, ett förhållande som finns både på det politiska och personliga planet. Boken försöker också förklara hur lätt det att vara hård på det politiska planet, då är det förhållandet fortfarande är något av ett spel, men hur mycket svårare det blir på det personliga.

Jag tolkar bokens titel som att nästan alla vi möter i den lever mer eller mindre på randen till kollaps eller kaos, floden är alltid på väg att ta någon av dem. Skillnaden mellan hög och låg ligger egentligen bara i vilka förutsättningar man har för att hantera situationen man befinner sig i.

På det hela taget berättar ändå Helena Thorfinn en intressant och engagerande historia om ett land och en kultur som jag gissar att många svenskar inte känner särskilt väl. Innan floden tar oss ger läsaren en inblick i både politik och realitet på ett sätt och ett språk som flyter på bra. Floden har i alla fall inte slukat just den här boken.