Louder Than Bombs (2015)

Gene Reed har förlorat en fru. Conrad och Jonah har förlorat en mamma. Isabelle Reed var en världskänd krigsfotograf, ständigt ute på uppdrag till allehanda oroshärdar i världen. Nu ska det ordnas en stor utställning kring hennes arbete och alla tre får anledning att riva skorpan av sår som knappt haft tid att läkas.

Gene oroar sig särskilt för tonåringen Conrad som avskärmar sig från omvärlden med hörlurar och oändliga timmar dataspel som fadern inte förstås sig på. I samband med utställningen kommer en artikel om Isabelle att publiceras och Gene oroar sig för att Conrad kommer att läsa den. Sonen vet nämligen ännu inte om att hans mors bilolycka i själva verket var ett självmord.

Det vet däremot storebrodern Jonah, själv nybliven far. Nu ”tvingas” han emellertid överge sin fru och nyfödda (en plikt som han snarare verkar se som en möjlighet) för att röja upp bland bråten i moderns gamla mörkrum.

I likhet med Tusen ganger godnatt, där det var Juliette Binoche som spelade kvinnlig krigsfotograf, innehåller Louder Than Bombs en hel del flashbackdiskussioner om både krigsfotografens något udda yrkesval och de krav som det ställer på familjelivet. Är det rätt att i någon mening exploatera fruktansvärda händelser i syfte att väcka uppmärksamhet kring dem? Hur ska man kunna passa in i ett vardagsliv när man är borta från samma vardagsliv flera månar i sträck?

Men Louder Than Bombs vill också beskriva hur familjens  män på väldigt olika sätt hanterar sorgen efter Isabelle och det är här filmen tappar mig. Efter ett tag tycker jag tyvärr att det börjar bli rätt trist att titta på hur Gabriel Byrnes Gene försöker får den surmulne Devin Druids Conrad att tina upp samtidigt som Conrad försöker hitta ett sätt att ta kontakt med snyggingen Melanie. Jesse Eisenbergs Jonah å sin sida kan inledningsvis verka vara den mest välanpassade av de tre men gör sedan något som verkligen inte är ok för en man som nyss blivit far.

Andra recensioner nämner ord som komplext och finkänsligt men det är alldeles för känslosamma ord för Louder Than Bombs. För att filmen ska få någon mening måste man bry sig om vad som händer de tre personerna i den lilla familjen eller hur de hanterar sin nuvarande situation. Jag får ingetdera och trots att en knapp vecka gått sedan jag såg den har den redan hunnit blekna högst betänkligt i minnet. En i mina ögon allt för pretentiös historia för att jag ska hitta några försonande drag hos den.