Day the World EndedTag varning, allt börjar med…Slutet. Dagen har kommit – TD-day (TD för ”Total Destruction”). När svampmolnen har lagt sig sitter Jim och dottern Louise fortfarande trygga i sitt hus, vilket inte är så konstigt med tanke på att Jim med sina erfarenheter från militära atombombsförsök har ägnat de senaste tio åren åt att skapa den perfekta tillflyktsorten.

Men Jims planer raseras med en gång – genast knackar Rick på dörren med den strålningsskadade Radek (som har ett konstigt utslag på kinden och ber om att få bli dödad). En kort stund efter kommer Tony och Ruby, iförda snajsiga men postapokalyptiskt olämpliga festkläder. Louise accepterar ingen annan lösning än att släppa in dem men framförallt Tony är inte särdeles tacksam. Hans lösning för Radek är att sätta en kula i honom per omgående och när Jim föreslår att Tony kanske borde byta kläder och tvätta av sig det radioaktiva nedfallet kommenterar Tony hånfullt ”I see you’re used to giving orders. That makes two of us.” Rebel without a clue kom just till stan. Som grädde på moset dyker också den gamle guldgrävaren Pete (måste guldgrävare alltid heta Pete?) upp och han vill gärna ha sin åsna Diablo med sig i köket.

Stämning mellan de sju överlevande är alltså hyfsat spänd redan från början och inte blir det bättre av att både Jim och Radek kommer med antydningar om att värre saker än bara radioaktiviteten är på ingående. Radek är ute i den giftiga luften dagarna i ända, vägrar äta och dricka vanlig föda och beter sig allt konstigare. Dessutom är Tony het på den oskyldiga Louise som dock sparar sig för helyllegeologen Rick, medan Ruby blir mer och mer frustrerad över att Tony inte bryr sig om henne längre. Hon finner i alla fall lite tröst i Petes skogsstjärna, för vad är en gammal guldgrävare till för nytta om han inte kan rigga upp en hembränningsapparat en månad efter världen gått under?

Ganska snart blir det uppenbart att Roger Cormans postapokalypsrulle Day the World Ended borde kunna gå åt ett av två håll: psykologiskt drama eller monsterrulle. Problemet är att den inte går åt något håll alls, istället står historien och stampar på ett och samma ställe för att till slut få en alldeles för snabb och otillfredsställande upplösning. Allas roller har etablerats inom de första fem minutrarna av filmen och sedan är all vidare utveckling lika död som resten av världen.

Corman verkar inte riktigt ha kunnat bestämma sig om han ska göra en vanlig jäkla (och som vanligt extremt billig) monsterrulle eller om det ska bli något mer ödesmättat (det är många alluderingar till moln ”saturated with nuclear death” och att Radek ”defies the laws of man and God”). Mellan dessa två velar historien fram och tillbaka som en hund med beslutsångest och två roliga leksaker.

Ok, här har vi fem män och två kvinnor och världen tycks vara död. Hur gå vidare? Jim tar på sig den penibla uppgiften att tala om för kvinnorna att ”they should bear children as soon as possible”. För sin egen dotter har han reserverat den rakryggade Rick men givetvis måste de gifta sig innan det kan bli tal om något hanky-panky. Men Jim har tänkt till och med på det – under rådande omständigheter borde han kunna ses som en sjökapten och som en sådan vara inom sin fulla rätt att viga hugande par. Ja, postapokalypsen är här men det viktigaste är förstås att se till att folk inte praktiserar djuret med två ryggar utanför äktenskapets hank och stör.

Men Louise är inte helt övertygad. Dels har hon svårt att se någon framtid för sig och den tillkommande, dels är det något Där Ute som försöker kontakta henne på telepatisk väg. Till slut måste förstås Jungfrun (jag sade ju att det inte var aktuellt med hanky-panky, till och med till sängs är Louise alltid iförd ett prudentligt höghalsat och långärmat nattlinne) och Odjuret mötas. Odjuret är skapat av Paul Blaisdell (of It Conquered the World-fame) och ser fullkomligt anskrämligt ut. En triangulär skumgummitorso av den där typen som brukar finnas i barnens Stålmannenkostymer, ett orörligt öga i pannan, höknäsa och, av någon outgrundlig anledning, två rudimentära armar av T-Rex-modell som sticker ut från axlarna.

Men om inte annat är Day the World Ended intressant att se för en tidig uppfattning av hur radioaktiv strålning fungerar. Amerikanen Hermann Joseph Muller hade knappt tio år tidigare fått Nobelpriset för sin forskning om de genetiska effekterna av strålningssjuka, en forskning som fick sin uppenbart vidriga praktik i Hiroshima och Nagasaki, och det är främst de genetiska bitarna Corman föga förvånande har fastnat för. Jim berättar i största förtroende för Rick att han under sin tid inom atombombsförsöken observerat hur djur förändrats, framförallt har de efter exponering utvecklat en slags bepansring på hela kroppen (”it’s called…Atomic skin!”). Samma bepansring har givetvis gjort Odjuret skottsäkert.

Det som också gör Day the World Ended intressant ur ett atombombsperspektiv är att det aldrig görs några hänvisningar till vad som föregick den nukleära apokalypsen. Om man inte visste bättre beter sig de sju överlevande som om giftet i molnen, regnet och ångan som ligger tät över de omgivande bergen helt enkelt var ett resultat av en oundviklig naturkatastrof som människan kunnat undvika lika lite som en jordbävning. Det talas förvisso lite löst om att människan skapade monstret (notera också att det endast finns ett, när det väl är borta är faran över) men eftersom Gud tog hand om dess avdagatagande är ju allt som det ska igen. Denna aningslöshet och optimism understryks med all önskvärd tydlighet genom att Jims geigermätare visar att strålningen avtar, vilket gör att Rick och Louise tillsammans i slutänden kan påbörja sin vandring bort från huset och sina ansträngningar att återbefolka världen, alltmedan orden THE BEGINNING dyker upp.

Å andra sidan är det ju fullt möjligt att Corman bara ville göra en schysst monsterrulle och att just strålningsmutering så att säga låg i tiden.

star_full 2star_half_full

Annonser