Ett engelskt ordspråk lyder: If wishes were horses, beggars would ride. I sagovärlden som utgör fonden i Into the Woods skulle det i så fall inte finnas tiggare till alla hästarna för här önskas det för fulla muggar. Askungen vill gå på prinsens bal, landets prinsar vill ha sköna möer att älska, Rödluvan vill ha lite bröd att ta med till mormor (och kanske ett par bullar eller några bakelser att smälla i sig på vägen dit också) och Jack vill att hans ko ska ge ifrån sig lite mjölk. Jacks mamma vill detsamma men passar också på att önska att väggarna ska drypa av guld samt att hennes son skulle vara lite smartare. Det barnlösa bagarparet vill förstås ha en batting.
På ett eller annat sätt får de alla sina önskningar uppfyllda men det är nu ett annat ordspråk kickar in: Be careful what you wish for. Om Into the Woods första halva handlar om hur alla inblandade strävar efter att uppnå sitt ”lyckliga i alla sina dagar” visar den andra halvan att den där lyckan antingen inte är särskilt långvarig eller också inte var riktigt så lycklig som man hade tänkt sig. Askungen vantrivs i det fina slottet, prinsen är fortfarande sugen på sköna möer, Jack förföljs av en hämndlysten jättinna och den tidigare barnlöse bagaren är nu övertygad om att han kommer att vara en så dålig far att det är bättre att han helt överger sin son.
Med tanke på Into the Woods halvjumma mottagande och att jag inte var särskilt förtjust i Sondheims filmade Sweeny Todd hade jag förberett mig noggrant inför den här titten och fasiken vet om det inte lönade sig. Till skillnad från Sweeny Todds soundtrack upptäckte jag nämligen att Into the Woods dito var riktigt lyssningsbart (med ett par notabla undantag, exempelvis ”The Last Midnight”) och själva filmen blev därmed en räcka rätt trevliga återseenden (återhöranden?). Med mer lättlyssnad musik blev det för mig också tydligare att Sondheim faktiskt är en rätt klurig textförfattare, ibland nästan i klass med Cole Porter när det gäller rimuppfinningsrikedom.
Det som däremot blir lika tydligt är att själva storyn i Into the Woods är klart svagare än den bistra barberarmotsvarigheten. Jag gillar att första halvan till viss del går ut på att både Rödluvan och Jack upptäcker att det ibland faktiskt lönar sig att lämna den upptrampade stigen och inte lyda fars och mors förmaningar. Musikalen vänder på den klassiska sagomoralen (alltid lyda, annars går det dig illa) och menar att man faktiskt kan lära sig nya saker av att vara olydig även om det också medför en viss fara.
Jag gillar också andra halvans ytterligare vändning på kuttingen – eftertankens kranka blekhet visas med all önskvärd tydlighet i att skogen nu börjat anta mer murrigt höstlika toner jämfört med första halvas frodiga sommarstass. Häxförbannelsen som bagarparet måste bryta för att kunna få sitt barn och som utgör något av en samlande ram under den första halvan är rätt underhållande (hon slungade den mot bagarens far som med jämna mellanrum raidade hennes trädgård) men när den spelat ut sin roll blir det tydligt att detsamma gäller häxan. Trots det hänger hon kvar in i andra halvan.
Och även om Meryl Streep (som egentligen bestämt sig för att aldrig spela häxa när hon blev erbjuden inte mindre än tre sådana roller typ på dagen hon fyllde 40) får ett rätt bra nummer i prologen känns både rollen och mor-dotter-relationen med Rapunzel (hon med håret, ni vet) rätt ointressant. Å andra sidan har man säkert ändrat en hel del mellan scen- och filmversion så detta är kanske en av de saker som fick stryka på foten? Tydligen ska man åtminstone ha gjort filmen lite mer barnvänlig (mindre våld och sex), men den är ju ändå producerad av Disney så det var kanske inte annat att vänta sig.
Då är det ju tur att det finns delar som väger upp den svagheten. Till exempel Lilla Crawfords kaxiga Rödluva som är snabb på att dra kniv och ändå blir lite, lite nyfiken på vad den där zoot suit-ekiperade Stora Stygga Vargen kan ha att erbjuda. Scenen där de bägge prinsarna (varav en spelas av en förvånansvärt skönsjungande Kapten Kirk, det vill säga Chris Pine. Men här har han ju förvisso haft en föregångare i William Shatner. Eller något…) iförda synnerligen tajta läderbrallor samt puffy shirts vältrar sig i sina kärlekskval och tävlar om vem som lider allra mest är väldigt rolig.
Guldstjärnorna reserverar jag dock för bagarparet i form av Emily Blunt och James Corden (som jag trodde var helt främmande för min del innan jag upptäckte att han faktiskt varit med i högkvalitetsrullen Lesbian Vampire Killers). De får kanske inte några av de bästa sångnumren men deras sköna samspel räcker väldigt långt. Trots att ingen av dem blir utrustade med egennamn tycker jag att de lyckas göra sina respektive figurer till personligheter som tillsammans skapar en trovärdig relation.
Som musikal var Into the Woods helt ok och med tanke på mina lågt ställda förväntningar blev den nästan till en positiv överraskning. Men historien är alldeles för osammanhängande med lösryckta trådar för att filmen ska vara riktigt bra. För musikalveteranregissören Rob Marshall måste den ändå ses som en avsevärd förbättring jämfört med de två filmer som föregick denna: Nine och Pirates of the Carribean nummer fyra.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Tack för dubbelping. Jag har inte ändrat åsikt iofs har jag inte sett om filmen men känslan sitter kvar, men skoj att du gillade den.
Tack för veckas musikaltips om samarbete – vi kör väl nästa år?
Som sagt, det underlättar alltid att ha lyssnat in sig i förväg för min del. Tack själv och det är klart att vi inte kan hoppa över bloggårets höjdpunkt 🙂
5 års jubileum
Då blir det verkligen stora guldkavajen som gäller!