School Daze Det känns talande att Spike Lees egen Wikipedia-artikel nämner regissörens debut She’s Gotta Have It från 1986 och sedan raskt kastar sig över den hyllade Do the Right Thing från 1989. Den matematiskt begåvade kan snabbt räkna ut att man därmed helt enkelt hoppar över denna School Daze.

I mitt sökande efter musikaler trillade jag över School Daze, blev förstås nyfiken tack vare Spike Lees välkända namn och tänkte att den skulle kunna vara värd ett försök även om jag först ställde mig mycket frågande till om detta var en film som skulle kunna passa in under veckan. Alltså, en ung och arg Spike Lee plus musikal kändes inte som en ekvation som skulle gå ihop. Och med facit i hand gör den väl inte riktigt det heller.

Handlingen, i den mån det finns någon, utspelar sig på det fiktiva Mission College. Mission ska tillhöra den illustra skara av etthundra ”historically black colleges and universities” som finns i USA. Och detta är alltså inte bara en beskrivande term utan ett begrepp för ett antal högre läroinstitutioner som grundades efter amerikanska inbördeskriget (men innan 1954 när Högsta domstolen förbjöd segregation inom utbildningsinstitutioner) för att ge svarta amerikaner en möjlighet till akademisk bildning. Att komma in på Yale, Harvard eller Princeton var liksom inte riktigt aktuellt, övergivna slavstrukturer eller ej.

Men nu är det alltså sent 80-tal på Mission College och till viss del skulle jag nog säga att Lee följer en rätt traditionell collegefilm-mall med det undantaget att alla skådisarna är svarta. Den politiskt aktive Dunlap “Dap” Vaughn demonstrerar för att colleget ska säga upp all kontakt med apartheidens Sydafrika men hans aktivism tröttar ibland ut både flickvännen Rachel och kompisarna. Samtidigt försöker hans kusin Darrel genomleva de förnedrande intagningsprocedurerna för att bli medlem i fraternityn Gamma Phi Gamma, en sammanslutning som leds av den despotiske Julian. Mer känd som Dean Big Brother Almighty of Gamma Phi Gamma Fraternity, Incorporated. I den närliggande staden hatar “townies” collegeungdomarna som tror att de är något.

Det som gör att School Daze sticker av rent storymässigt sticker av är att det bland de här typiska college-konflikterna också finns konflikter som rör ras. Och då inte mellan svart och vit, utan mellan svart och svart. Vem är egentligen svart “på riktigt”? Dap, som utrustar sig med afrikanskt inspirerade hattar, och säger sig vara solidarisk med något slags hemland i sina anti-apartheid-demonstrationer? Eller Julian, som hävdar att han först och främst är amerikan – hur kan man vara så mycket annat när man är född och uppvuxen i Detroit?

På tjejsidan undrar Rachel om Dap är tillsammans med henne mest för att hon är “one of the blackest girls on campus” och hon drar sig för att berätta för honom att hon gärna skulle vilja söka till en sorority. Gamma Phi Gammas sorority-fan club Gamma Rays kallar mörkare tjejer för “jigaboos” medan de bli skällda för att vara “wannabees”. Särskilt i fallet med Gamma Rays kan man dock konstatera att även om rasstrukturerna ifrågasätts flitigt på Mission College är de pålitliga genus- och sexstrukturerna alive and well. Tjejer ska serva killar och det värsta en kille kan skällas för, näst efter att vara oskuld, är att vara bög.

En rätt välbekant Spike Lee-historia med andra ord. På pappret. För hur var det nu med att School Daze klassificeras som en musikal? Lite knepigt måste jag säga…

Lee utnyttjar det här med att fraternitys gärna uttrycker sig i ramsor och stomp-liknande dansnummer och det hade väl kunnat funka inom ramen för filmen. Särskilt det gäng som vill ta sig in som medlemmar i Gamma Phi Gamma tvingas röra sig synkront och klä sig i likadana kläder. Men samtidigt har regissören också valt att lägga in vad som får kallas för mer klassiska musikalnummer med koreograferade danser, softat ljus och den slags hysteriska gladlynthet som ofta präglar den typen av inslag. Plus en scen från någon slags skoldans som håller på i en hel evighet men den var kanske mest en ursäkt för att bandet Experience Unlimited skulle kunna få framföra sin hit ”Da Butt” ifred?

Och de här två delarna hänger inte ihop. Musikalbitarna blir bara konstiga i sammanhanget, något som är intvingat för att det är ett koncept som Lee har bestämt sig för. Lägg till det att persongalleriet är för månghövdat för att det ska ges utrymme för någon karaktärsutveckling. Annars kan man knappast klaga på själva rollbesättningen med namn som Laurence Fishburne, Giancarlo Esposito och Spike Lee själv. Plus en supersmal Sammy Jackson i en mindre roll som “townie” på Kentucky Fried Chicken.

Bortsett från att Fishburne som Dap är arg och svart blir jag heller inte riktigt klok på vad Lee vill med School Daze. Möjligen ska filmen bara vara en av alla dessa “utsnittsfilmer” där vi får följa ett antal personer under ett antal dagar utan att deras liv nödvändigtvis måste leda fram till något avgörande ögonblick under just dessa dagar. Men varför väljer Lee då att avsluta det hela med att Dap får ringa i den klocka som står på campus, bryta fjärde väggen genom att titta publiken rakt i ögonen och med stort allvar säga: “Wake up!” Vad är det egentligen vi ska vakna upp till?

Att lägga ihop traditionella collegefilm-element med Spike Lees argsinta engagemang hade kunnat funka. Nu undrar jag lite konspiratoriskt om bland andra Roger Eberts hyllningar mest handlar om att alla filmens roller är besatta av svarta, för i övrigt är det som sagt inte jättemycket som skiljer School Daze från vilken genomsnittlig collegefilm som helst. Förutom musikalbitarna då, och de hjälper inte projektet, snarare tvärtom. Det finns bättre collegefilmer, bättre Spike Lee-filmer och bättre musikaler. Bättre lycka nästa gång.

star_full 2star_full 2

Idag har Filmitch sett något heeelt annat.

Annonser