State FairIowa-borna är orimligt stolta över sin årliga marknad – ”Our state fair is a great state fair”! Hemma på bystan förbereder sig familjen Frakes fysiskt och mentalt för årets höjdpunkt. Pappa Abel fortsätter att göda sin enorma gris Blue Boy som han hoppas ska vinna första pris. Mamma Melissa gör inläggningar för glatta livet och hoppas även hon förstås på första pris. Det enda frågetecknet för denna förhoppning torde vara att Abel pytsar i en massa brandy i hennes mincemeat (såvitt jag kan bedöma en slags sylta med torkad frukt och kryddor. Låter i vilket fall som helst mycket tveksamt, med brandy eller utan).

Sonen Wayne ser fram emot att slå sig lös med sin best gal Eleanor men måste ett telefonsamtal senare besviket konstatera att Eleanor inte kommer att kunna följa med. Hans syster Margy ser också fram emot marknaden men kanske mest för att det ger henne en möjlighet att komma bort från den ståndaktigt uppvaktande Harry som inte kan lämna sina kor ensamma. Margy känner sig konstig, som om hon hade rastlösa vårkänslor, trots att det inte alls är vår (”It Might as Well be Spring”).

Margy vill uppleva något nytt och annorlunda medan Harry har hela deras liv utstakat. Visst har han många moderna idéer men linoleumgolv utan mattor är inte riktigt vad Margy är ute efter när hon längtar efter något nytt. Nyheter på relationsfronten kommer dock som ett brev på posten väl framme på marknaden när hon stöter ihop med journalisten Pat som har en betydligt sorglösare inställning till förhållanden. Till en början tycker Margy att det låter finemang med ett slags skepp-som-mötas-i-natten-arrangemang men snart börjar hon förstås längta efter något mer än en temporär marknads-hook up (ingen fin bondtös skulle väl någonsin nöja sig med temporär marknads-hook up?!).

Samtidigt har Wayne lyckats trösta sig efter sin Eleanor-besvikelse genom att få ögonen på den rödhåriga sångerskan Emily som tillsammans med ärkenötet Marty står för marknadsunderhållningen tillsammans med Tommy Tomas orkester. Wayne får dock möjlighet att både gilja Emily genom en sång och sätta Marty på plats genom en rak höger.

Medan syskonen jagar efter varsitt kärleksluftslott får vi förstås också veta hur det går för mamma Melissa och pappa Abel i deras respektive tävlingar samt ta del av en extra svinig kärlekshistoria…

State Fair kommer från de välkända herrarna Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II och var den enda musikal som de skrev direkt för film. Vad jag kan se tycks det också som att det klassiska örhänget ”It Might as Well be Spring” var sången som gav dem deras enda Oscar.

Men State Fair är oftast inte en musikal som nämns i samband med Rodgers och Hammerstein, vilket kanske inte är så konstigt när den har konkurrens från verk som Oklahoma, South Pacific, The King and I eller Sound of Music. Den är en lättsam kärleksbagatell i likhet med deras senare Cinderella som levererar rara sånger från oförargliga rollfigurer. Med tanke på produktionsåret skulle man nästan kunna tänka sig att den är specifikt skriven för en post-krigspublik som bara vill ha en dryg timmes uramerikansk underhållning.

Då måste man förstås vara beredd på att ”lättsam” anno 1945 innebär en hel del genusmässiga klaver som State Fair med obeveklig säkerhet klampar rakt in i. Vi har redan nämnt Waynes konfliktlösningshögerkrok samt grisen Blue Boy vilken vägrar stå upp i utställningsringen om han inte har den vackra suggan Esmeralda som åskådare. Jag är inte helt säker på att jag vill veta vad filmteamet tryckt i den stackars svinet för att få honom att ligga ned men det tycks göra det väldigt svårt att andas.

På människosidan får Margy till slut sin Pat (barmhärtig nog slipper vi som åskådare bevittna hur hon levererar den nyheten till stackars Harry) medan Waynes historia med Emily (som rimligtvis bör inbegripa ett one night stand med tanke på att hon bjuder in honom ensam till sitt hotellrum. Inget sådant hanky panky för syster Margy, förstås) bara tycks vara en nyttig erfarenhet för den unge mannen innan han slår sig till ro med sin Eleanor. Att pappa Abel vill titta på cancandansöser som skakar både ben och rumpa är något som accepteras med milt överseende av mamma Melissa.

Castingmässigt sparar dock State Fair inte på krutet utan levererar idel stjärnor som Jeanne Crain (Margy), Dana Andrews (Pat), Dick Haymes (Wayne) och Vivian Blaine (Emily) vilka alla expedierar filmen på exakt det charmiga och pretentionslösa sätt som en lättsam kärlekshistoria kräver. Jeanne Crain har helt osannolika Heidi-inspirerade klänningar där livstyckena funkar som en redig push up och Dick Haymes får ikläda sig sportkavaj med skärp. Vad mer kan man begära?

star_full 2star_full 2star_half_full

Vill du gå på marknad finns State FairYouTube. Idag har Filmitch dock tagit del av en betydligt mer odödlig historia.
Annonser