The RevenantFå bör ha missat historien om Hugh Glass när filmversionen nu gav både regissören Alejandro Inárritu och huvudrollsinnehavaren Leonardo DiCaprio varsin guldgubbe att ställa på spiselkransen hemma i sina mansions (eller var nu sådana som Leo och Alejandro bor).

Riktigt lika välkänt är kanske inte det faktum att Hugh Glass inte bara funnits i verkligheten utan att det tidigare också funnits både (minst) en film och en bok som beskriver hans osannolika överlevnadsresa efter att har blivit dödligt sårad i en björnattack.

I lika hög utsträckning som statsvetaren och juristen Michael Punkes bok The Revenant är en äkta historisk BOATS skulle jag säga att Inárritus inte är det. Självklart ser man sandkornen hos Punke som Inárritu byggt sina pärlemorlager runt men det finns en episkt drömsk kvalitet hos filmen som boken helt saknar.

Därmed inte sagt att förlagan är dålig, långt därifrån. Men jag är tacksam över att jag läste den efter att ha sett filmen, för annars hade jag nog blivit besviken. The Revenant anno 2002 är i mångt och mycket en välberättad historiebok tryfferad med dramatiserande scener och dialogutbyten som rimligtvis inte kan vara bevarade i någon historisk dokumentation.

Punke har i och för sig på sitt eget vis också skapat pärlor från det fåtal historiska sandkorn som forskarna tycks kunna enas om eftersom han skapat en medryckande, sammanhängande och sannolik berättelse (som förstås fortfarande är helt osannolik) om pälsjägaren och stigfinnaren Hugh Glass.

Han lyckas förmedla en lika tydligt som tankeväckande bild av det intrikata samspelet mellan den amerikanska pälsindustrin på 1820-talet, militären och de månghövdade indianstammar som fortfarande bebodde vad de i sin villfarelse trodde var deras land (boy, were they wrong?!). Samtidigt gissar jag att en viss friluftsvana hos författaren spelar in när han dessutom kan beskriva storslagenheten i de jungfruliga men också dödligt kalla landskapen i det nordliga mellanamerika.

Däremot kan man förstås diskutera riktigheten i bokens underrubrik. Att Leos Hugh Glass ville hämnas på mannen som dödade hans son är fullt begripligt, kanske något mindre så att bokens Hugh Glass skulle uppfylld av ”the carnal pleasure of revenge”. Jag skulle kanske snarare kalla det en önskan att ta tillbaka sitt älskade gevär som stals från honom när han låg där döende av sina björnskador. Dessutom går större delen av boken åt att beskriva de moment vi känner igen från andra vildsmarksöverlevnadsberättelser – kampen för att vare sig frysa eller hungra ihjäl.

Lite lustigt då att titeln å sin sida nästan lämpar sig mer för boken än filmen. Här får nämligen Hugh Glass möjlighet till två olika sorters pånyttfödelser, en fysisk och en psykisk medan jag upplever att filmen främst fokuserar på den förra. Kanske blev det så att för att motivera den psykiska omvändelsen för Glass måste hämndelementet finnas med, därav den lite krystade undertiteln? För att aktivt kunna avstå ”the carnal pleasures of revenge” måste det ju finnas någon revenge till att börja med.

Michael Punkes The Revenant är en pang-på-rödbetan-historia om amerikanskt frontier-liv utan några större krusiduller men med gott om ond och bråd död. Jag uppskattade den främst för beskrivningen av pälsjägarindustrin och Hugh Glass fullkomligt osannolika livsöde redan innan han återuppstod från de björndöda.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser