X2: Deckare i korthet

Reginald Hill: Arms and the Women (1999)

Reginald Hill är ytterligare en av de där brittiska deckarförfattarna som gärna plockas fram när det ska vara något lite mer substantiellt. Han skrev innan sin död 2012 mer än 20 böcker om Yorkshirepoliserna Andrew Dalziel, Peter Pascoe och Edgar Wield (plus cirkus 30 böcker till med andra huvudpersoner) så bevisligen lyckades han skapa uthålliga figurer.

Mja, jag vet inte jag… Jag har svårt att vänja mig vid Hills stil (ibland fragmentarisk och med ett direkt tilltal som gör mig desorienterad) och jag stör mig (förvisso orättvist) på att Arms and the Women är full med hänvisningar till tidigare böcker om Dalziel och compani. Det känns som om jag är inslängd på en fest som pågått i ett par timmar och där jag inte känner en kotte.

Peter Pascoes hustru Ellie spelar en viktig roll och eftersom hon är författare har Hill bifogat ett antal sidor från den bok hon för närvarande håller på att skriva. Jag tror mig förstå att de ska ha någon meta-betydelse för händelserna som pågår i Hills bok men jag orkar inte bry mig och hoppar istället över alla de sidorna.

Upplösningen är tajt och bra men vägen dit är allt för arbetsam både vad gäller berättande och språk för att jag ska vara sugen på någon mer Reginald Hill i brådrasket.

Leif G.W. Persson: Linda – som i Lindamordet (2005)

Jag har i och för sig läst den förut, men fick en chans att återbekanta mig med både GeVe och hans oförbätterlige kommissarie Evert Bäckström.

En ung kvinna, Linda Wallin, mördas en sommarnatt i Växjö och den lokala polisen ber om hjälp från storstaden. Eftersom den är sommar och semestertider råkar det bli den notoriske Bäckström som får hålla i tyglarna för teamet från Stockholm som installerar sig på stadshotellet. Någon form av jobb hade väl Bäckström tänkt sig prestera men mest av allt är han som vanligt ute efter att kunna korpa åt sig förmåner på kollegorna och skattebetalarnas bekostnad. Hotellets tvättjänst är till exempel en alldeles utmärkt inrättning när man inte ”hunnit” tvätta på ett par veckor.

Efter att ha plöjt igenom ett antal deckare är faktiskt romanen något av en lisa för en uttröttad läsare. En språklig nivå som ligger högre än den genomsnittliga deckar-diton men framförallt en historia som är befriande o-krånglig. GeVe beskriver med minutiös noggrannhet själva spaningsarbetet och det är också det outtröttliga gnetandet som ger utdelning. Ett helt vanligt mord, rakt upp och ned. Ingen ritualmördare med en traumatiserad barndom som får honom att hata kvinnliga polisaspiranter med namnet Linda. Inga ledtrådar bakåt i tiden som skulle motivera avstickare för att visa hur författaren minsann läst på om 30-talets Växjö.

Humorn (främst levererad genom Bäckström förstås), de melankoliska stråken och kritiken mot massmedia ser jag snarare som bonusar i det här läget. En deckar-klassiker som med rätta blivit hyllad.