TrumboAtt namnet Dalton Trumbo inte är mer välkänt (i alla fall inte innan den här filmen eller utanför USA) är sannolikt ett tecken så gott som något på det förhållandevis undanskymda liv som levs av alla manusförfattare som inte är Aaron Sorkin.

Själv var jag mest bekant med Trumbo tack vare hans antikrigsroman Johnny Got His Gun från 1938 och hade faktiskt inte den blekaste aning om att han stod bakom filmer som Roman Holiday och Spartacus. Vilket kanske i och för sig kan hänga ihop med att han i sin samtid inte kunde stå bakom de här filmerna eftersom han var officiellt svartlistad i Hollywood tack vare sina kommunistiska sympatier.

Trumbo var en av de som kallades till förhör av House Un-American Activities Committee för att vittna om sina egna kommunistiska aktiviteter och namnge andra kommunistsympatisörer. Han vägrade och åkte därför i fängelse under 11 månader bara för friges i ett samhälle som om möjligt blivit mer fientligt än det han lämnade för fängelset.

I ett USA som präglades av ”the red scare” och galopperande sovjetparanoia (”Every communist is Moscow’s spy”) tvingades Trumbo därför att försöka skrapa ihop författararvoden genom att skriva under diverse pseudonymer och åt bolag som skapade så undermåliga produkter (eller vad sägs om titeln The Alien and the Farm Girl?) att de var tacksamma över att få någon som överhuvudtaget ville samarbeta med dem.

Trumbo är förvisso en rätt klassisk biopic, inklusive Avgörande Ögonblick (namngivningen av Roman Holiday) och porträttlika skådisar i rollerna som exempelvis Edward G. Robinson, Kirk Douglas och Otto Preminger. Men den bevisar samtidigt genrens obevekliga dragningskraft: en välberättad historia som kan få en extra krydda tack vare att den är ”sann”. Grejen som Trumbo gör rätt jämfört med vissa andra biopics är att den som sagt faktiskt anstränger sig för att berätta sin historia, att spegla ett nationellt trauma, och inte bara lutar sig tillbaka på det faktum att ”This is a true story”.

Det tycks som om Dalton Trumbo själv var inne på linjen att inte skuldbelägga enskilda individer, vare sig det handlade om före detta vänner som blivit tillräckligt skrämda för att uppge hans namn inför kommittén eller flaggviftande och kommunisthatande ”patrioter”. Fienden var istället den allomfattande Rädslan som aldrig producerar några vinnare utan enbart skördar offer.

Filmen som bär författarens namn är kanske inte riktigt lika förlåtande. Den som nästan uteslutande får bära hundhuvudet är den rent hatiska skvallerkolumnisten Hedda Hopper. Hon drar sig inte för att hota pampar som Louis B. Meyer om så krävs i syfte att se till att rödgardister som Trumbo inte ska ha något jobb. Men så får hon förstås också sitt straff: i slutet ser vi den klassiska haggan med sitt härjade ansikte, ensam bland alla sina hätska skriverier samtidigt som Dalton Trumbo får sin välförtjänta upprättelse.

Filmberättande bygger ju gärna på konflikter. I likhet med många andra biopics är Trumbo (sannolikt fullt medvetet) därför bättre på att beskriva Kampen än vare sig Saken eller Mannen. Vi får en fin bild av alla de mer eller mindre bisarra turer som Dalton Trumbo och hans familj måste genomlida för att inte malas till stoft inför en till synes oövervinnerlig fiende. En bild som framförallt går ut på att Bryan Cranstons Trumbo nästintill jobbar ihjäl sig framför skrivmaskinen och i badet. Alltid med en whisky och en cigg nära till hands (frågan är om luncgcancerförekomsten i filmen är en blinkning mot framtiden i det här avseendet?).

Saken får förvisso en viss uppmärksamhet i samtalen med den betydligt mer hårdnackade kommunisten Arlen Hird, fint porträtterad av Louis C.K. Arlen anklagar Trumbo för att agitera som en radikal samtidigt som han lever ett rikemansliv. När själva penningflödet sinat högst betänkligt är det fortfarande han som utmanar Trumbo när vännen (i hans ögon) nöjer sig med att skriva skräp bara för att överleva. Är författarlivet något värt när man skalar bort allt vad kreativitet, nyfikenhet och originalitet heter?

Men filmen berättar egentligen aldrig varför Trumbo blev kommunist till att börja med även om inledningen försöker antyda att kommunister bara skapas genom ekonomiskt armod och rädsla för fascism. Han får också enbart ge uttryck för de teoretiskt rätt sympatiska kommunistiska budskap som handlar om att alla ska dela med sig och det berättas aldrig hur han reagerade på berättelserna om den kommunistiska praktik som ändå existerade hos USA:s fiende i det kalla kriget.

Bortsett från att Trumbo är en riktigt bra film är dess främsta förtjänst inte att den berättar en historia om en man som uthärdade orättvis förföljelse utan att den berättar en historia om hur oerhört fel det blir när enbart rädslan får styra. Oavsett om det gäller rädsla för nazister, kommunister eller terrorister.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

SthlmFD_100Trumbo är en av de filmer som ingår i Oscars-racet och som visades under Stockholm filmdagar.
Movies-Noir
Har du inte sett den?

Annonser