In Search of LovecraftFörtexterna till In Search of Lovecraft är faktiskt rätt snygga, lite sepiatonade med en massa symboler som flimrar förbi. It’s all downhill from there…

Regissör och manusförfattare David J. Hohl (tillika producent och klippare) bjussar på en historia om hur en konspiration omgärdar Lovecrafts mythos eftersom den råkar vara dagsens sanning. Ondsinta kultmedlemmar gör sitt bästa (vilket ärligt talat inte är särskilt mycket) för att förhindra att kunskapen om Nyarlahotep och grabbarna inte når allmänheten.

In Search of Lovecraft var ”official selection” vid 2008 års upplaga av H.P. Lovecraft film festival i Oregon. Ett faktum som säger avsevärt mer om festivalens förkärlek för all things Lovecraft än dess förmåga att bedöma filmkvalitet.

David J. Hohl ska ha en examen från UCLA professional Studies program in Film/Video vilket raskt sänker min uppfattning på den utbildningens nivå till under havsytan. David är dessutom manuskonsult på en sajt med det förtroendeingivande namnet hotscripts.biz och ska vara ”5 star rated” på sajten Script Pipeline. Jag måste därmed förutsätta att Script Pipelines arbetar med en skala som går från ett till tusen. Kanske till och med hundra tusen.

Det är intressant att IMDb’s trivia särskilt framhåller Davids manuskompetens. Grejen är att själva konceptet i In Search of Lovecraft, en Lovecraft-konspiration, faktiskt hade kunnat bli en riktigt bra film om det inte hade varit för att allt annat som David i egenskap av regissör och manusförfattare är ansvarig för gör sitt bästa för att skjuta konceptet i sank.

Det mesta i filmen är extremt stereotypt, som om David egentligen är en nyligen återuppväckt mumie och bara lyckats snappa upp de mest rudimentära popkulturella markörerna innan han gjorde In Search of Lovecraft. Renee Sweet spelar huvudpersonen Rebecca Marsh, den drivna journalisten som tvingas ångra sitt grävande efter ”sanningen” när tentaklerna träffar fläkten. Hon flankeras av kameramannen Mike som har traumatiska minnen från Irak och helst håller sig bakom kameran. De assisteras av ”high school”-tjejen Amber, som beter och klär sig som en översexualiserad tolvåring men ser ut som om hon är 35 (skådespelerskan Denise Amrikhas är inte tillräckligt känd för att föräras med ett födelsedatum hos IMDb).

I filmen figurerar en dagbok som skrivits av en nu levande kvinna men som ser ut att vara flera hundra år gammal för det är ju alla böcker i Lovecraft-verse. Denna levande kvinna är vansinnig och befinner sig på en mentalinstitution iförd tvångströja för det har ju alla galningar nu för tiden. En mentalinstitution där den ansvarige läkaren inte har några som helst invändningar mot att tre främlingar genomför ett oövervakat besök hos en labil patient kan tilläggas. Trion intervjuar en hillbilly som är skitig i ansiktet, bär sjabbig hatt och hängselbyxor med ena hängslet hängande oknäppt. Det är närmast förvånansvärt att David skippat halmstrået och banjon.

Eftersom Mike oftast är utrustad med en filmkamera har David inte kunnat hålla tassarna borta från att göra en found-footage-film. Men tydligen var det för jobbigt att lista ut hur han skulle kunna berätta hela sin historia med det här greppet, så kamerans perspektiv används helt slumpmässigt vad det verkar. Han har också försökt göra ett par flashback-moment i samma stil, vilka faktiskt hade kunnat kännas rätt innovativa. Om det inte hade varit för att vi därmed måste tro på att handhållna filmkameror på 30-talet klarade sig med ljusskenet från en ljuslykta och dessutom hade ljudupptagning.

Berättandet är klumpigt, klippningen likaså. Slut”twisten” torde tillhöra topp fem-listan på ”tröttaste vändningar i en skräckfilm” och släpps dessutom bara rakt ned utan någon som helst finess eller tidigare plantering. Hur David lyckats dra ut på eländet i 98 minuter är ett mysterium av en magnitud man skulle ha önskat att han kunde ingjuta i sin kult.

Generellt är ljud- och bildkvalitet av den arten att man hela tiden förväntar sig att Rebecca och Amber ska slänga av sig paltorna och snuska till det lite inför Mikes övervakande öga. Skådespelarnas träiga prestationer understryker bara den känslan. Alltså, ingen verkar ha gjort det hon eller han borde ha gjort i den här filmen. Om Lovecraft hade levat hade han skickat Nyarlahotep på dem allihopa. Men ok, det är helt uppenbart att produktionen har haft obefintliga tillgångar, så ett halvt betyg kan den kanske vara värd enbart genom att bli till.

star_half_full

Annonser