One DayDavid Nicholls: One Day (2009)

Att läsa One Day är som att se en Richard Linklater-film. Nej, här förekommer inte (knepigt animerade) missbrukare eller rockande slackers (kan School of Rock vara Linklaters mesta WTF-film?). Däremot rymmer den slimmade lilla volymen ett imponerande tidsspann (från 1988 till 2008) och just den här typen av långsiktiga projekt är ju vad Linklater blivit mest känd för under senare år.

Kapitlen hoppar fram årsvis från den där första natten mellan Emma och Dexter och det är bara att imponeras av David Nicholls förmåga att inrymma så mycket information med så få ord och det dessutom utan att det känns stressat eller överfullt. Intrycket är snarare en berättelse som noggrant och med en skön fingertoppskänsla mejslats fram ur ett betydligt större och mer ohanterligt marorblock.

Jag är vanligtvis inte särskilt svag för kärlekshistorier och det är kanske därför som One Day fungerar så bra, bortsett från att den som sagt är både välskriven och psykologiskt träffsäker. Men jag ser berättelsen om Emma och Dexter främst som en relationshistoria och inte som en kärlekshistoria. Även i det får jag kanske framhålla Nicholls förmåga till trovärdiga personporträtt.

Jag tyckte mycket om att kunna få ta del av Emma och Dexters dag eller dagar, beroende på hur man vill se det. Skulle jag sätta en etikett på den lilla fulländade statyetten skulle det nog vara bitterljuv realism med ett och annat skratt på precis rätt ställen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Än klappar hjärtanHelena von Zweigbergk: Än klappar hjärtan (2013)

Alla tre systrarna Astrid, Sandra och Lena lever under avsevärd press, bara av lite olika sort. Astrid ska vara den perfekta arkitekten på jobbet, den perfekta hustrun till Henrik, den perfekta förvaltaren av familjens fina Stockholmsvilla och den perfekta mamman till sina tre barn. Vi kan väl konstatera att perfektion är något av ett nyckelord för Astrid. Allt ska planeras och organiseras in i minsta detalj, det finns aldrig utrymme för misstag eftersom misstag betyder att allt är förstört. ALLT!

Så när det är dags för äldste sonen Viktor att ta studenten och den biologiske fadern Michael (tillika fortfarande Astrids stora kärlek, vilken Henrik snart ska bli varse) har annonserat sin närvaro börjar pressen kanske bli lite för mycket, till och med för den trycktillvanda Astrid. Någon större hjälp i sina systrar har hon inte heller eftersom både Sandra och Lena som sagt har sina egna problem att slåss med.

Helena von Zweigbergk har skrivit både deckare och relationsromaner. Deckarna har varit habila så tillvida att jag inte minns ett jota av dem (vare sig bra eller dåliga tolkar jag det som) men romanen Ur vulkanens mun satte sig lite i hjärtat. Anna och Mats trasiga förhållande som de tycktes bestämda på att trasa sönder ytterligare med den där semesterresan som de egentligen inte alls hade råd med innehöll en imponerande hög igenkänningsfaktor. Särskilt i de giftiga alternativt bara trötta och ledsna meningsutbytena mellan Anna och Mats.

Den prestationen repriseras inte i Än klappar hjärtan. Romanen tycks skriven lite vid sidan av, som om författarinnan inte riktigt orkat anstränga sig utan gått på linjen good enough. Kanske beror det på att det centrala ska vara relationen mellan de tre systrarna och deras mamma (boken berättas ur vars och ens perspektiv) men att det som känns nära och verkligt istället blir beskrivningarna av Astrids och Lenas förhållande med sina män? Kanske beror det på att von Zweigbergk gått aningens bananas med sina figurer: Astrid lever ett närmast stereotypt högre medelklassStockholmsliv som är få förunnat, Sandras make Per har varit en riktigt hot shot inom dansvärlden och Lena är en hyllad modedesigner med företagskontor i Stockholm och New York. Igenkänningsfaktorn från Ur vulkanens mun är puts väck på de allra flesta plan helt enkelt.

Lättläst förvisso, men också lättglömt och lämnar läsaren med en känsla av att alldeles för lite omsorg lagts ned på produkten.

star_full 2star_half_full

Annonser