Soshite chichi ni naru (2013)

alt. titel: Sådan far, sådan son, Like Father, Like Son

Det finns många uttryck som säger samma sak – ”sådan far, sådan son”, ”sådan herre, sådan hund”, ”det där har varit i säck innan det kom i påse” eller varför inte ”äpplet faller inte långt från päronträdet”?

Alla säger de ju egentligen samma sak. Eller gör de det? Vad händer om äpplet inte ens vet om att päronträdet finns? Kommer det ändå att lägga sig bekvämt tillrätta vid dess rötter? Alltså i allt väsentligt en fråga om arv eller miljö.

Föräldrarna Midori och Ryota Nonomiya får i allra högsta grad anledning att fundera på detta dilemma när det visar sig att det skedde en förväxling på sjukhuset där sonen Keita föddes. Efter sex år, sex långa år av känslomässig anknytning, uppfostran och sammantvinnande, är Keita inte längre deras son utan istället den biologiska avkomman till Yudai och Yukari Saiki.

Frågan är nu hur det hela ska lösas. Familjerna ger sig in i en rättegångsprocedur mot sjukhuset men pengarna är ju en värdslig sak (fast inte för Yukari vars familj har det betydligt knalare om den varan än Nonomiyas) jämfört med problemet om hur gossarna ska fördelas. Låtsas som om det regnar, låta dem byta plats eller ta hand om bägge två medan en familj då blir en son kort?

Som tittare får vi följa historiens utveckling i Sådan far, sådan son genom Ryota och det är väl både på gott och ont eftersom han blir den ende som genomgår en psykologisk förändring i filmen. Han är inledningsvis en ganska strikt (men långt ifrån elak) typ som hyser stora förhoppningar för och förväntningar på sin lille pojke. Han själv har från blygsamma omständigheter (som han i nuläget tycks skämmas för) nått långt här i världen genom att arbeta hårt och pressa sig själv även när det tar emot.

Någonstans, långt inne i hjärtats innersta skrymslen, kan han i vissa lägen kanske känna en viss besvikelse över att Keita inte har samma driv som han själv. Å andra sidan hoppar han heller inte jämfota av glädje över sin biologiske sons attityd som mest handlar om att ifrågasätta sin nye fars mångordiga reglemente.

Att ifrågasätta ligger dock inte för Keita som är beredd att göra nästan vad som helst för att tillfredsställa sin krävande far. Spela piano är kanske inte vad han tycker är allra roligast, men när han övar duktigt får han ju beröm av pappa. Samtidigt är han också lite imponerad av Yukari Saiki som kan laga saker till skillnad från hans välutbildade arkitekt-pappa. En beundran som Ryota givetvis lägger märke till.

Sådan far, sådan son är i mångt och mycket en film om motsättningar: mellan stad och landsbygd, tradition och modernitet, välstånd och enklare omständigheter. Som sagt, arv och miljö. Men eftersom de här motsättningarna görs övertydliga och ibland lite nyanslösa (i likhet med det fantasilösa soundtracket som domineras av Bach) tycker jag att det i ännu större utsträckning är en film om kärlek.

Ryota är i början en man som försöker kontrollera allt, inklusive sin son, men lärdomen för hans del är att man inte kan bestämma över eller tukta kärleken. Fokuseringen på Ryotas psykologiska utveckling tycker jag också motiverar det faktum att filmen är oväntat knapphändig när det gäller vad de två pojkarna egentligen tycker om situationen. Poängen är kampen mellan föräldrarna där sönerna på ett sätt reduceras till att bli ett slagfält för deras viljor.