Ödestimmen närmar sig för tortyrlantisfamiljen Firefly vars förlustelser vi fick stifta närmare bekantskap med i Rob Zombies debut House of 1000 Corpses. Huset är omringat av poliser och de avancerar, guns blazing. Familjen försvarar sig så gott de kan men en hemmagjord rustning räcker inte hur långt som helst och en mors kärlek är allt för stark för att överge sina barn i en sådan situation. Med Rufus död och en trotsig Mother Firefly i polisiärt förvar är det bara Otis Driftwood och Baby som lyckas fly.
Efter lite uppfriskande trakasserier av medlemmarna i bandet Banjo & Sullivan på ett halvsunkigt motell möter de upp Captain Spaulding som även han lyckats undgå lagens långa arm. Sheriffen John Quincey Wydell är dock uppfylld av tanken på att hämnas sin bror George som fick sätta livet till i den första filmen. Valet att med god marginal passera gränsen för vad som är juridiskt acceptabelt är egentligen ganska lätt. De tidigare jägarna får därmed känna på hur det är att ha en galning efter sig.
Jag kan inte påstå att jag minns särskilt mycket från House… mer än att den var rätt skruvad och bjöd på ett visst underhållningsvärde. Hågkomsterna var i alla fall tillräckligt goda (alternativt inte tillräckligt usla) för att göra mig lite smånyfiken på The Devil’s Rejects.
Och visst, skruvat kan jag väl fortfarande erkänna att det är. Fast ändå på ett rätt generiskt sätt, det hela känns inte särskilt innovativt. Det är mycket svordomar, sex och, förstås, grafiskt våld. Så länge fokus ligger på Otis och Baby och deras utbyte med sin gisslan på motellet undrar jag vad Zombies poäng egentligen är för det känns ärligt talat rätt oinspirerat. Lite småkul och bisarrt men knappast utmanande.
Det är först när Zombie vänder på kuttingen och The Devil’s Rejects helt plötsligt i princip förvandlas till en tortyrporrulle, men med sheriff Wendell som vår klassiske torterare, som intresset vaknar till liv en smula. Tyvärr får man intrycket av att regissören och manusförfattaren inte riktigt vetat hur han ska avsluta det hela eftersom Tiny Firefly får utgöra filmens Deus Ex Machina. Å andra sidan dog den långväxte skådisen Matthew McGrory 2005 (filmen är dedicerad till honom) så det är möjligt att Zombie hade tänkt utnyttja honom i högre utsträckning än vad som nu blev möjligt. Jag gillade också det klassiska last stand-slutet där familjen i sanning har omdanats till historiens hjältar. Tyvärr valde Zombie att dra ut på det alldeles föööör länge.
Det Robban kan är sitt bisarra white trash. Av någon anledning kan jag inte låta bli att gilla Sid Haigs Captain Spaulding, inte minst när han uppträder i sin absurda clown-sminkning. Hans gulbruna tandgarnityr skulle antagligen få det att klia i fingrarna på varenda tandimplantatskirurg. Tyvärr gör det samtidigt att man inte kan låta bli att uppmärksamma att vissa andra av familjemedlemmarna har perfekt vita och jämna tänder, något som inte känns särskilt trovärdigt i sammanhanget.
Fast man ska kanske inte ha några pretentioner på trovärdighet när det gäller Rob Zombie. I alla fall inte så länge han envisas med att casta frugan Sheri Moon. Visst, hon är snygg och med en klar Elisabeth Shue-vajb men någon särskilt bra skådespelerska är hon i ärlighetens namn inte. Och med henne i rollistan faller definitivt illusionen om att historien skulle utspela sig på slutet av 70-talet. INGEN såg ut som Sheri Moon Zombie på 70-talet.
Mja, rätt ok lite nu och då men inget att skriva hem till Mother Firefly om. Kanske får jag istället sätta förhoppningarna till Zombies Lords of Salem som exempelvis From Beyond har hyllat både skriftligen och i poddform.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Rob Zobies filmer har aldrig tilltalat mig – visst han kan sitt w/t men så mycket mer är det inte. Jag har sett Halloween samt delar av 1000 corpses och fick inte ngn mersmak.
Kan ändå inte låta bli att tycka de filmerna jag har sett är lite underhållande. Gillade ju exempelvis Halloween med förbehållet att jag bara sett den en gång.