Mockingjay pt 2Så var det så dags för den sista (film)delen i filmatiseringen av Suzanne Collins Hunger Games-trilogi. Den tredje och sista boken hade givetvis delats upp i två delar, ett otyg som inleddes av allas vår Harry Potter om jag inte missminner mig. Grejen är att medan det fanns övernog med teman och händelseutvecklingar i The Deathly Hallows för (minst) två filmer gäller inte detsamma för Mockingjay.

Jag vill vidhålla att bokserien fortfarande är något av det bästa som i nuläget finns när det gäller chosen one-genren, detsamma gäller tyvärr inte filmerna. Eventuellt var jag så fruktansvärt besviken på Catching Fire att jag gav Mockingjay pt. 1 lite mer än godkänt av pur överraskning men i så fall har den effekten avtagit. Mockingjay pt. 2 är en oinspirerad och platt avslutning på en på det hela taget oinspirerad filmatisering (The Hunger Games, alltså första filmen, utgör ett litet undantag i det här fallet). Att det redan börjat vattnas i munnen på produktionsbolagen vid tanken på prequels och annat otyg vill jag helst inte tänka på.

Det stora slaget som vi fick vänta en hel film på står äntligen för dörren, president Alma Coin är redo att gå all in mot huvudstaden för att störta president Snow. Katniss, som om möjligt blivit ännu mer deprimerad än i Mockingjay pt. 1, ställer nu utan att tveka upp på Coin och Plutarch Havensbees propagandaplaner på grund av Peeta. Jaha, ni minns inte vad som hände för ett år sedan? Det gör i alla fall filmmakarna som kör igång direkt efter Peetas galna anfall på sin forna älskade.

Peeta blir en slags personifiering av det tema som genomsyrar hela filmen (och egentligen hela serien) – vad är verkligt och vem kan man lita på? Katniss börjar nämligen misstänka att Coin inte alls tänker sig fria och öppna demokratiska val efter det att den skäggige gubben högst upp i Panems hierarki har ersatts av en stenhård page-kvinna.

På pappret kan jag fortfarande tycka att Mockingjay tillhandahåller en rätt bra historia. Vi har som sagt fortfarande trådarna som rör detta med att iscensätta en verklighet för att skapa och forma en publik respons. Att låta sina motståndare bli så förvirrade över vad som egentligen har hänt och varför att de blir ens personliga sprattelgubbar. Kärlekstriangeln mellan Katniss, Gale och Peeta var väl aldrig det som fångade mig allra mest men utvecklingen med Peeta som korrumperad av huvudstaden och Gale som egentligen lika korrumperad han av hat och hämndbegär är ändå rätt bra. Gale som hela tiden fått vara lite av en manlig arketyp stöter slutgiltigt bort Katniss genom sin övertygelse om att ändamålen helgar medlen. Han omfamnar kriget samt dess till synes oundvikliga regler och konsekvenser på ett helt annat sätt än den mjukare Peeta.

Utan egen förskyllan (gissar jag) får Mockingjay pt. 2 dessutom en ökad relevans i en flyktingkrisande och terrordrabbad värld när Snow och regeringen bjuder in huvudstadens överlevande att söka skydd: ”All refugees, come to my home”. Men bland de oskyldiga flytningarna gömmer sig också ondsinta terrorister (Katniss och Gale, som ser ut att ha hoppat direkt från ett lajv med Assassins Creed-tema) vilka ”do not share our values. They are coming to destroy our way of life”. Allt hänger på perspektiv, remember?

När nu sista ordet än så länge är sagt kan jag konstatera att The Hunger Games knappast kommer att vara en film-serie som jag kommer att återkomma till med samma regelbundenhet som exempelvis Jurassic Park eller Die Hard. Ungdoms-chosen one-böcker verkar vara lika svåra att adaptera på ett schysst sätt som litterära klassiker eller Stephen King-skräck.

star_full 2star_full 2

Annonser