The WolfpackOm man någonsin skulle behöva tveka över det vansinniga i konceptet ”homeschooling” torde dokumentären The Wolfpack utgöra ett övertygande argument. Här har vi sju syskon som enligt vad filmen vill göra gällande under hela sin uppväxt sällan eller aldrig haft någon som helst kontakt med yttervärlden. Och det enda som gjort denna lilla minisekt möjlig är det faktum att de utbildats i hemmet av sin mamma. Det har hållit familjen intakt och skyddad från utomstående inblandning, nya idéer och andra farligheter.

Åtminstone om vi ska tro denna dokumentärfilm om den egendomliga familjen Angulo där fadern Oscar ska ha hållit sin familj mer eller mindre fången under minst 15 år. Och visst är det en fascinerande historia som filmaren Crystal Moselle vill berätta för sin publik men det är samtidigt etiketten dokumentär som gör att jag får problem med The Wolfpack. Filmen innehåller så många obesvarade frågor att jag börjar undra över både Moselles tillvägagångssätt och bevekelsegrunder. Hade The Wolfpack varit en påhittad historia hade jag haft invändningar mot manuset, nu handlar de alltså snarare om vad som ligger bakom denna ”sanna” historia.

Grejen är att det känns som om Moselle fläskat på alldeles för mycket. Utan alla konstigheter hade The Wolfpack fortfarande kunnat vara ett skakande porträtt av en man vilken hyser åsikter som i vanliga fall hör hemma hos män som förskansar sig med vapen och konserver uppe i någon avlägsen bergsstuga. Oscar Angulo har försöka skydda sin familj från all påverkan utom sin egen och enda sättet (enligt filmen) att göra det när man bor på Manhattans Lower East Side är att stänga in familjen och aldrig låta sönerna sticka näsan utanför dörren.

Men det här egendomliga beteendet gör samtidigt att jag bland undrar vart familjens pengar kommit ifrån, pengar som behövts för att betala hyra för en hyfsat stor lägenhet, en rejält stor filmsamling och mat till nio pers. Oscar själv arbetar nämligen inte (way to stick it to the man, Oscar!). Utifrån vad sönerna säger får jag intryck av att det utgått någon form av ersättning för att mamman undervisat sina barn hemma, vilket låter osannolikt i ett land som berömmer sig av att inte tillåta folk leva på bidrag. Och att ett eventuellt bidrag skulle vara så stort att en niohövdad familj skulle kunna överleva på det låter ännu mer osannolikt.

Det faktum att ingen av föräldrarna tycks ha ett riktigt jobb sticker också i ögonen när fadern orerar över den livsfarliga storstaden och modern över att sönerna aldrig fått springa på en gräsmatta eller bygga trädkojor. Men så flytta då!! Men i och för sig, det är kanske att begära allt för mycket handlingskraft från två människor vars livsdevis kan uttryckas med det fatalistiska ”But it didn’t happen that way”. Det här är i och för sig en invändning som man inte nödvändigtvis kan begära att filmen ska kunna hjälpa upp.

Oscar själv framstår föga förvånande som halvlabil och även modern Susanne verkar inte riktigt ha alla skivorna kvar i DVD-boxen. Men om det nu är så att hon kanske inte är helt hundra, hur kan hon ha fått ok från myndigheterna att undervisa alla sina barn i hemmet? Det faktum att både far och mor tycks lite borta gör också att jag undrar över det moraliska i att filma familjens misär om det nu skulle vara så att allt vi får se är sant, exempelvis scenen där Susanne ringer till sin egen mor och (vad det verkar) pratar med henne för första gången på 50 år.

Inte heller får publiken veta något om hur Moselle kom in i familjen och, till skillnad från alla andra, uppenbarligen lyckades vinna deras förtroende tillräckligt mycket för att komma dem närmare än någon annan tidigare gjort. Personen som håller i filmkameran ställer ibland några frågor som får vara med i filmen, annars är förmedlaren av denna historia både tyst och anonym på ett sätt som väcker funderingar. I alla fall hos mig.

Vill man kalla något för en dokumentär istället för en spel- eller konstfilm måste det ändå kunna få ställas vissa krav på de dokumentära elementen. The Wolfpack berättar en rafflande historia men själv undrar jag alldeles för mycket över denna historias väg från ”sanning” till film för att jag ska tycka att det är bra dokumentär.

star_full 2star_full 2

Detta var min tredje och sista film som filmspanarna såg tillsammans under Stockholms filmfestival. Därmed är det flera som redan tyckt till om den.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Den perfekta filmen (pod)

Annonser