BilderbergmötetMed stridsropet ”Anton Modin behövs mer än någonsin!” kastar sig Anders Jallai ”utan skyddsnät och förläggare med känsliga nerver” återigen ut i bokkommersen. Från början var det bara tänkt att Jallai skulle skriva en trilogi så vi lyckliga läsare får väl se allt som kommer från denne man från och med Bilderbergmötet som en bonus.

Den här gången är det fokus på nutiden som gäller när Jallai beskriver händelserna runt det internationella mötet för Bilderberggruppen som hålls i Grisslehamn. Deltagarna är hett villebråd för alla tänkbara terrorister och revolutionära grupper och när det blå skåpet är fullt med skit visar det sig förstås att man inte kan rubba eländet utan att kalla in Modin & Co.

Just det här mötet och vad som timar i den idylliska svenska skärgården är påhittat av Jallai, men Bilderberggruppen existerar i allra högsta grad. Ett årligt möte för mäktiga män och kvinnor inom bland annat politik, näringsliv och industri bakom lyckta dörrar är naturligtvis fontänorgasmframkallande för den mest mildsinte av konspirationsteoretiker. Så då kan ni ju tänka er hur Jallai reagerar…

Jag kan tycka att det är ganska naturligt att den typen av personer gärna träffas i sammanhang där de inte är påpassade av press (eller väljare alternativt aktieägare) och jag är också övertygad om att det under dessa möten träffas överenskommelser som säkert kan betraktas som odemokratiska. Däremot kan jag inte med bästa vilja i världen bli särskilt upprörd över en sådan ordning eftersom den stämmer rätt väl överens med hur jag uppfattar att samhället är funtat.

Men jag tror också att samhället är funtat på ett sådant sätt att globala, allomfattande, genomgripande och djävulska konspirationer faktiskt inte är särskilt sannolika. För det finns det alldeles för många faktorer som en sådan toppstyrning inte kan kontrollera. Bilderbergmötet konstaterar bittert att det är klart ingen skriver om mötet när de som är på plats äger ”all media” (Jonas Bonnier står på gästlistan!). Så tillsammans äger alltså Bilderbergarna också hela internet?

Jag tror heller inte att eventuella överenskommelser handlar om så genomgripande åtgärder som att med förtäckt våld hantera befolkningsfrågan eller rigga oberoende staters val med mer olagliga metoder än vad som annars står till buds. Inte behövs ett Bilderbergmöte för att säkra en presidentkandidats seger när mötesdeltagarna har möjlighet att genom olika kryphål i lagstiftningar exempelvis skänka ofattbara kampanjsummor till sitt hjärtas val.

Om Jallai hade nöjt sig med att skriva en vanlig, jäkla dussinthriller om ett attackerat toppmöte hade jag nog haft lättare att svälja eländet. Men författaren skriver själv att han insett hur böckerna ”utvecklats till en utmärkt plattform att berätta mer om hur Sverige och världen styrs informellt genom osynliga, odemokratiska allianser”.

Boken är alltså ganska tyngd av de egna budskapen, må de sedan handla om kapitalets alldeles för stora makt eller degenerationen av musiksverige. (Ett av de sista riktiga banden är Soundtrack of Our Lives som givetvis river av en spelning på Grisslehamnskrogen The Rock. Undras om Jallai fortfarande tycker det, nu när Ebbot uppträtt i både Så mycket bättre och Pluras kök?)

Fast det ska väl erkännas att inte heller den vanliga, jäkla dussinthrillern är särskilt mycket att sätta någon foliehatt på. Alla de problem som Jallais tidigare böcker dragits med har inte på minsta sätt försvunnit. Välkända karaktärer presenteras som om man hörde talas om dem för första gången. Historien om Modins son och storgäddan är banne mig en ren copy-paste från Landsförrädaren. Av och till drabbas författaren av en släng TomClancyit, särskilt om det handlar om båtar eller vapen.

Möjligen läser Jallai mycket av sitt källmaterial på engelska för svengelskan firar ständigt nya triumfer. Gud förbjude att någon smuttar eller läppjar på drycker, här ”sippas” det bara. Ölflaskor och -glas uppenbarar sig ”frostiga” och svenska poliser kallar Modin för ”jävla retard”.

Och visst känner vi igen manly-men-perspektivet, genus-o-metern kan gå och dra något gammalt över sig. Modin är brundbränd och väderbiten och ser ut som en ”hjälte från förr” medan Harry Nuder liknas vid John Wayne. Det berättas gärna om lustfyllda kisspauser, inklusive den nödvändiga informationen huruvida kissaren måste skaka av de sista dropparna eller inte. Servitriserna på The Rock är utrustade med ”stora tuttar och päronhäck”.

Men om Jallai har koll på vad manly-men-läsare vill ha, slinter greppet en aning när det ska handla om en mer kärleksfull förening mellan Nuder och hans Maria. Ett tips i all välmening: ordet ”vulva” må vara anatomiskt korrekt men signalerar inte direkt sexuell extas.

Även i byggandet av sin historia tycker jag att Jallai har problem, det är händelser eller frånvaro av händelser som enbart tjänar syftet att föra historien framåt mot dess oundvikliga upplösning oavsett hur sannolika de är i sammanhanget. Och avslutningen, när en gisslan som för tre sekunder sedan befunnit sig i ren dödsångest spontant applåderar Modin där han står upp till knäna i blod och hjärnsubstans, avger mer actionfilm-vibbar är psykologiska trovärdighets-dito.

Har Anders Jallai mer att förtälja genom sitt språkrör Anton Modin, denna ”nagel i ögat på politiker och hemliga myndigheter i Sverige”? You bet! Kommer jag då att kunna hålla mig ifrån att gå och svära över vanvettiga konspirationsteorier och undermåligt författande? Not bloody likely! Klart jag vill tillhöra vad författaren utnämner till ”Sveriges intelligentaste och mest klarsynta läsekrets”

star_full 2

Annonser