Vampyrerna återuppstår!

För ett inlägg i alla fall… Jag fick ett önskemål från Henke att bland de filmerna jag skrev om under det gångna (och långa!) Halloween-temat plocka ut en topplista. Och det är klart att jag kan göra det. Den blir däremot inte särskilt lång eftersom filmerna jag polerade av generellt inte nådde några stratosfäriska höjder av kvalitet. Därför listar jag helt enkelt de sju filmer som fick betyg 3 eller högre.

Blade (1998)

From Dusk till Dawn (1996)

Blade II (2002)

Stake Land (2010)

Dracula (1958 )

Daybreakers (2009)

What We Do in the Shadows (2014)

Värt att nämna är också att Stephen Kings klassiker Salem’s Lot från 1975 slog alla dessa rörliga media med sin betygsfyra.

Sedan kan jag förstås inte låta bli att slänga med ett par bonusar också i form av två filmer som inte följer Halloween-temamallen och inte på minsta vis kan konkurrera med topplistans filmer rent betygsmässigt. Håll till godo!

***

The Fearless Vampire Killers, or Pardon Me, But Your Teeth Are in My Neck (1967)

alt. titel: Vampyrernas natt, The Fearless Vampire Killers, Dance of the Vampires

Det ska med en gång erkännas att jag och Roman inte kommer särskilt bra överens och då menar jag enbart i ett filmiskt avseende (sexbrott får diskuteras på annan plats). Egentligen är det väl bara Ninth Gate som jag mer eller mindre oreserverat gillar, men en vampyrrulle borde väl ändå inte gå att misslyckas med?

Tja, det beror helt på vad man menar med ”misslyckas”. Polanski har helt klart tagit tillfället i akt budgetmässigt sett och gosar ned sig i autentiska miljöer i både Österrike och italienska alperna. Jämfört med exempelvis en uppsjö Hammer-rullar känns värdshuset dragigt och iskallt, vampyrslottet påtagligt och imponerande labyrintiskt. Kände koreografen Tutte Lemkow fick iscensätta själva vampyrdansen och score komponerades av Krzysztof Komeda som tidigare samarbetat med Polanski i Rosemary’s Baby.

Men i övrigt kan jag inte hitta så mycket att glädjas över i The Fearless Vampire Killers. Äventyren som den förvirrade vampyrjägaren professor Abronsius och hans hårt prövade assistent Alfred råkar ut för är förstås hysteriska om man gillar farsartad slapstick. Not really my bag, baby. Greve Krolock är en klassisk monstervampyr av Dracula-snitt. Kanske är filmen den första som tar just vampyrer i den humoristiska riktningen? Den är ju i alla fall helt klart tidigare än Fright Night.

Samspelet mellan Roman Polanski som spelar Alfred och hans framtida fru Sharon Tate som spelar värdshusdottern och vampyroffret Sarah är rart och givetvis hjärtskärande när man betänker att hon bara hade två år kvar att leva. Tyvärr gör inte det humorn som bygger på att hon allt som oftast överraskas i badkaret med skum upp till hakan mycket mer underhållande.

Frostbiten (2006)

alt. titel: Frostbite

När Wikipedia påpekar att en svensk vampyrkomedi från 2006 skulle vara influerad av Polanskis 60-talsrulle måste man givetvis testa det påståendet.

Saga flyttar med mamma Annika till en icke namngiven stad i Norrbotten eftersom Annika fått jobb på sjukhuset. Samtidigt som Annika upptäcker konstigheter på sjukhuset som tycks hänga ihop med den kände genetikern Gerhard Beckert gör sig Saga redo för att gå på en ödesdiger fest.

Jag skäms, men jag kan inte låta bli. Frostbiten är oväntat bra…för att vara svensk. Dialogen är förstås ibland (rätt ofta, faktiskt) så styltig att det är skämskuddedags men själva handlingen är nog så rättfram och okomplicerad (om man kan bortse från närvaron av de märkliga röda kapslarna). Det är bara att krypa till korset och erkänna att jag till och med sannolikt skulle ha skrattat åt en del av replikerna om de hade förekommit i en icke-svensk film.

Influenser tycker jag märks från både The Lost Boys och särskilt 30 Days of Night i form av monstervampyrer som utnyttjar det faktum att norra halvklotet saknar solljus under långa perioder. Likheten mellan vampyrdansen i The Fearless Vampire Killers och den föräldrafria tonårsholmgången i Frostbiten är däremot inte särdeles stark. Skulle vara själva ”skräck”komedikonceptet som knyter dem samman i så fall.

Den stora överraskningen är förstås de övervägande mycket kompetent gjorda effekterna till dess att jag läser mig till att svenska Fido Film och ryska Ulitka Post jobbat med projekt som Låt den rätte komma in, Attack the Block och Night Watch.

Den famösa festen är genomförd med en god portion humor och frejdig överdrift men det är tydligt att manusförfattaren Daniel Ojanlatva (även Pidde Andersson nämns i samband med ”bearbetning”) fick slut på idéerna när det var dags att knyta ihop säcken. Avslutas Frostbiten på något sätt är det snarare med ett whimper än ett bang, den inte så mycket slutar som successivt mattas av innan vi lämnar vampyrerna åt sina vidare öden. Både de bofasta och de flyende.