Daylight FadesSka man nu ha ett vampyrtema måste man väl åtminstone ha med någon film från den numera välfyllda genren vampyrromantik? Eftersom jag redan sluggat mig igenom de fem Twilightfilmerna fick det istället bli den för mig helt okända Daylight Fades.

Vi kan väl alla den här historien, eller hur? Pojke möter flicka. Flicka har svårt med seriösa relationer. Pojke dödligt skadad i bilolycka, varpå flicka inser att hon nog älskar honom i alla fall. Flickas vampyrfar vill inte se sin lilla tös olycklig och biter pojke. Flicka vill få relationen att fungera men har svårt med den där bit- och blodsugardetaljen.

Voj, voj, voj… Hur ska det gå, hur ska det gå?! Kommer Elizabeth att kunna ha överseende med Johnnys vampyriska egenskaper? Kommer Johnny att kunna ha överseende med sina vampyriska egenskaper? Kommer vampyrpappan Seth att kunna vaka över både Johnny, Elizabeth och Elizabeths mamma Sarah som blir misshandlad av Elizabeths plastpappa Tim? Kommer Johnny att kunna stå emot lockropen från förföriska vampyrinnan Raven?

You know what, guys? I. Don’t. Fucking. Care.

Daylight Fades må vara utrustad med halvdana skådisar, ett halvdant produktionsvärde, ett halvdant manus samt en heldan digitalvideobild. Allt det skulle man kunna ursäkta den eftersom det är helt uppenbart att det är en film som är gjord med en rätt liten budget.

Och visst, vampyrismen gör förvisso att denna dödligt trista kärlekshistoria blir odödlig. Men fortfarande outhärdligt trist. Och i min bok är detta det värsta brott en film kan begå. Jag bryr mig inte ett vitten om huruvida Johnny och Elizabeth ska få det här med vampyrismen att funka i deras gemensamma liv. Finns det någon bedrövligare genre än vampyrromantik?!

Effekter
Inte många effekter att tala om, så mycket pengar fanns väl inte i budgeten. Lite tänder, lite fejkblod, lite latexhud att slita bort från handleder och halsar and that’s about it. Inte ens en vettig uppflamningseffekt kan Daylight Fades bjuda på.

Coolhet
Vad -het? Som så många andra vampyrer före honom i den här genren framstår Johnny mest som rätt gnälllig.

Vampyrtyp
Johnny och Seth är föga förvånande klassiska humanvampyrer, ända ned till den sista svarta klädtrasan som uppenbarligen blir den obligatoriska klädfärgen i samma sekund som man blir vampyr. De kämpar konstant mot sin törst efter mänskligt blod och försöker i det längsta låta sig nöja med lösspringande katter och hundar.

Inget sådant hyckleri för monstervampyren Raven. Hon ser sin vampyrism som en gåva, hon kommer att vara för evigt vacker och för evigt ung. Hon kommer minsann aldrig att fastna i en trist vardagsrytm, inte så länge det finns kåta män som är beredda att följa henne hem.

Historiken/Mytologin
Daylight Fades får nästan sägas vara remarkabel i detta avseende eftersom vampyrhistoriken är totalt icke-existerande. Hur Seth eller Raven blev vampyrer får publiken aldrig veta, inte heller om det exempelvis finns fler vampyrer i samma stad och hur de i så fall står i relation till varandra. Lika remarkabelt måste man nog säga är hur snabbt vampyrernas närstående människor accepterar deras tillstånd.

Lite historik hade kanske också varit på sin plats om den kunnat förklara var alla vampyrerna (och så småningom även Elizabeth) får sina pengar från. Ingen av dem tycks ha ett jobb och maten fixar de förstås på egen hand. Men åtminstone Raven har ju värsta swinging spinster pad och Elizabeth tror jag inte är särskilt sugen på att överleva på hund- och kattblod.

star_half_full

Annonser