The PassageOm Max Brooks anlade ett globalt perspektiv på zombieepidemin i World War Z har Justin Cronin definitivt tagit ett episkt grepp på vampyrditon. Dels med tanke på själva det fysiska omfånget, The Passage löper över nästan 800 sidor och är bara första delen i en trilogi, dels eftersom själva berättelsen spänner över nära 100 år och innehåller en klassisk resa-över-vidderna.

FBI-agenterna Wolgast och Doyle åker USA runt och ”rekryterar” dödsdömda fångar till det militärt skumraskiga Project Noah. Det är viktigt att fångarna inte några nu levande släktingar som kan ställa till problem när de till synes försvinner från jorden yta, vilket i praktiken innebär att de transporteras till en försöksanläggning i Colorado.

Här blir de infekterade med ett virus som hittades av en militärforskningsexpedition i Bolivia. Eller hittades och hittades, i slutänden fanns det bara två expeditionsmedlemmar kvar i livet varav en var infekterad genom fladdermusbett. Det är denna patient noll som sedan fått lämna bidrag till vetenskapens framfart. De infekterade blir superstarka, supersnabba, rovgiriga och känsliga för solljus. Kaching, tänker militären, som satsar på att genom Project Noah modifiera viruset så att man ska kunna skapa supersoldater.

Wolgast och Doyle har väl inte reflekterat särskilt mycket över det eventuellt moraliska i det de gör men när de får i uppdrag att hämta in en liten flicka istället för dömda mördare blir läget ett annat. Särskilt Wolgast känner stor tveksamhet inför det hela. Flickan är sexåriga Amy Harper Bellafonte och övergavs av sin mamma i ett nunnekloster i Memphis. Hur stor betydelse hon ska komma att få inte bara för Project Noah utan för den överskådliga framtiden hade dock ingen av dem kunnat gissa.

Det här kanske kan tyckas räcka och bli över för en saftig historia, men för Justin Cronin är det bara en slags upptakt. Efter ungefär 250 sidor har nämligen skiten i det blå skåpet föga förvånande nått sådana massiva proportioner att vampyrapokalypsen är ett faktum och författaren måste ta oss läsare nästan 100 år framåt i tiden.

Vid det laget har det etablerats en koloni i Californien där en grupp människor försöker överleva i en värld som flödar över av ”virals”. Om de är de sista mänskliga resterna kvar i Californien, USA eller hela världen är det ingen som vet. Efter bästa förmåga har man försökt att återupprätta en bräcklig samhällsstruktur men den bygger fortfarande på gammal teknologi. Utan artificiellt ljus om natten är det en omöjlighet att överleva i det nya USA och nu börjar batterierna att ta slut. Kommer den märkliga flickan Amy att innebära räddningen?

På det hela taget tycker jag att Cronin har lyckats bra med sitt världsbygge. The Passage är till vissa delar uppbyggd som en dokumentroman och jag börjar ana att det är en ganska förlåtande genre (eller berättartekniskt grepp, jag är inte helt klar över skillnaderna där). Själva starten på vampyrplågan förmedlas genom ett antal e-mail mellan den bolivianska djungeln och Harvarduniversitetet och de tycker jag funkar riktigt bra. Man får en antydan om vad som är på väg att gå åt helsike, men inte mer än så. Olika former av daterade dokument är också ett enkelt sätt att ge läsaren aningar om vad som komma skall eller en ögonblicksbild av det rådande läget.

När Cronin övergår till ett vanligt berättande blir däremot The Passage mer ojämn. Författaren skulle naturligtvis inte nå det sidantal han gör om det inte vore för att han är väldigt förtjust i detaljer. Det är ingående beskrivningar av kläder, smaker och lukter vilka oftast tjänar sitt bildskapande syfte. Han tycks särskilt förtjust i att beskriva olika typer av äckliga ljud.

I det avseendet gissar jag att The Passage borde vara både en lätt och svår bok att filmatisera – en eventuell filmskapare (i nuläget äger Ridley Scotts bolag rättigheterna) får mycket hjälp men också en hel del begränsningar om det ska vara en bokstavstrogen adaption.

En hög detaljrikedom kan skapa fina, levande bilder. Men när samma grundliga beskrivningar också ägnas åt händelseutvecklingen tenderar berättelsen att stoppas upp. Det är inte helt klart vilken betydelse alla beskrivningar verkligen kommer att få för själva grundhistorien och de sista partierna innan Cronin gör sitt tidshopp blev rätt sega. Lyckligtvis hamnar vi dock snart i en välbekant vampyr/zombiedystopi där en liten människospillra medelst knivar och armborst måste försvara både liv och hem. För oss läsare välbekanta fenomen som Coca-Cola och uttagsautomater har blivit exotiska obegripligheter.

Olika referenspunkter dyker upp under läsningen, där de mest uppenbara (för mig i alla fall) förstås är Mathesons I Am Legend och Kings The Stand. Jag tycker mig också se en liten nickning till Dawn of the Dead i scenen där ett par av våra huvudpersoner blir fångade i ett övergivet köpcentrum. Men ingen av dem är ändå lika uppenbar som The Passages bibliska tema.

Namngivningen av Project Noah är nämligen bara början. Vi har tolv dödsdömda fångar som blir infekterade från början och därmed ett slags supervampyrer. De kan sägas vara apostlar både till patient noll men också till Amy som blir den trettonde personen att hamna i Colorado. Sällan har väl de vampyriska blodsritualerna varit så övertydligt liturgiska som de blir i slutet mot The Passage.

The Passage var helt ok, men av någon anledning fastnade jag aldrig riktigt i den. Här och var glimrade boken till men helhetsintrycket blev som sagt aldrig mer. Just nu tror jag uppföljaren The Twelve får vänta ett tag.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser