30 Days of Night Dark DaysStella Oleson har efter sina upplevelser i Alaskastaden Barrow vigt sitt liv åt att försöka få folk att inse sanningen – det finns vampyrer mitt ibland oss! Men trots ett avancerat föreläsningsexperiment (starka UV-lampor leder till hastigt uppflammande vampyrer samt total panik med påföljande nedtrampningsrisk) är det få som är beredda att lyssna på henne utan att samtidigt hånskratta.

Men hennes föreläsningsturné (vem bokar egentligen in den galna kvinnan?!) ger henne kontakt med en viss Dane som tycks veta mycket om det här med vampyrer. Vilket inte är så konstigt eftersom Dane själv är vampyr. Han har vid sitt bett emellertid bara blivit lätt skadad och därmed minimalt smittad (i likhet med den tidigare filmens Carter får man anta) har han kunnat behålla mycket av sin mänsklighet. I alla fall tillräckligt mycket för att anse att alla vampyrer bör utrotas.

Därför har han inte bara snokat rätt på Stella utan också Paul, Todd och Amber. Alla är de vampyrjägare som fått sina familjer tillintetgjorda av de blodtörstiga och huggtandsförsedda rovdjuren. Tillsammans ska de nu ta ett nappatag med en viss Lilith som ska vara någon slags vampyrdrottning. Givetvis har hon förskansat sig djupt inne i något slags tunnelsystem under L.A.s gator och givetvis går det åt helvete när de gör sitt första anfall.

Men skam den som ger sig eller byter sitt blodfläckade linne. Stella, Paul och Amber (gissa vad som hände med Todd (som av en ren händelse dessutom råkade vara svart) där nere i tunnlarna?) får veta att Lilith planerar en ny fartygsresa till Alaska, den här gången till Barrows grannstad Wainwright. Självklart måste fartyget nu stoppas innan vampyrerna kan ta för sig av ännu en kylslagen buffé.

Ännu mer självklart är det kanske att även om originalet 30 Days of Night var en rätt ok vampyrrulle är det inte fallet med uppföljaren Dark Days. Filmen är en direct-to-DVD-produktion och ingen från det ursprungliga filmteamet har hängt med. Det här får bland annat till följd att man lagt in ett par mycket konstlade klipp för att få ihop slutscenen från originalet med Dark Days. Och om den ”nya” Stella, Kiele Sanchez, valdes för att vara så lik Melissa George som möjligt lade man inte många ruttna lingon på det urvalet.

Där originalet i sin story ändå kändes förhållandevis fräsch är Dark Days samma gamla uppsökande->fajt->reträtt-visa som i hundra tusen andra ”skräck”filmer må de sedan handla om vampyrer, zombies eller slashermördare. Eftersom det den här gången trots allt är ljusskygga vampyrer vi pratar om passar man också på att slänga in lite found footage-vibbar där nere i tunnlarna, komplett med skakiga ljuskäglor.

Drottningen Lilith ska vad jag förstår ha någon slags funktion i den tecknade serie som filmerna bygger på, men av det märks intet i filmen. Helt plötsligt finns hon bara där. Hon badar i blod och ikläder sig en ålderdomlig klänning, sannolikt för att låna lite välbehövlig stämning från historierna om Elisabeth Bathory.

30 Days of Night: Dark Days är varken spännande, snygg eller läskig utan bara tråkig. Typiskt en uppföljare som gör att man förhåller sig synnerligen tveksam till alla andra uppföljare. Stop ruining it for everybody else!

Effekter
Ingen större utveckling har skett sedan originalet och i vissa avseenden känns särskilt soljuseffekterna ligga på samma nivå som den bra mycket äldre Blade.

Coolhet
De må vara monstervampyrer, men särskilt coola är de inte. Liliths uppenbarelse i blodbadet ser mest kletig ut.

Vampyrtyp
Som sagt, monstervampyrer all the way. Bortsett från Dane, då, men han är mer av en deus ex machina i det här sammanhanget.

Jägaren
De fyra vampyrjägarna är av den slitna standardkalibern som gör att man undrar hur de lyckats överleva ens två minuter med tanke på hur oövertänkt och labilt de beter sig så fort något händer. Särskilt Amber är väldigt förtjust i att antingen vara sur och tvär eller bli fullkomligt hysterisk och börja skrika när vampyrerna dyker upp ur skuggorna. Och om alla vampyr”jägare” är lika lättlurade som vår lilla skara inför upphängda människor, vilka lika gärna skulle kunna ha en stor skylt som lyder ”LIVE BAIT” på sig, har vampyrerna nog inte så mycket att frukta inför framtiden.

Familjen
Med en omtitt på originalet innanför bältet blev jag överraskad över hur stor betoning det hela tiden var på familjen. Det fanns aldrig någon som helst ursäkt för att överge sin familj, vare sig psykiskt eller fysiskt. Detta kontrasteras övertydligt mot vampyrerna som aldrig tvekar inför att utnyttja barn som lockbeten eller överge andra vampyrer när de blivit en belastning.

Detta fokus har inte på det minsta vis hängt med i uppföljaren. I någon mån har man istället förvandlat det till en kärlekshistoria för att koppla den till originalets slut.

star_half_full

Annonser