The Strain (2009)

Döden kommer än en gång till Manhattan medelst flygplan. Men inte genom eld, utan genom tystnad. Planet som står blickstilla på JFK:s landningsbana gör att alla med en gång tänker: terrorister. Sannolikheten att de istället skulle tänka “vampyrer” är förstås inte så stor (om man inte sett Dracula 2000 förstås).

Och ändå är det precis vad de borde tänka. New York har en växande vampyrpeidemi på halsen (hehe…) och den största risken invånarna nu löper är att ingen tar det grundläggande problemet på allvar. Det gör inte heller CDC-anställde läkaren Ephraim Goodweather till en början. Men så småningom tvingas han tro det han ser med egna ögon, uppbackat av det den gamle vampyrjägaren Abraham Setrakian kan berätta.

Klart man blir nyfiken på vad den visuelle mästaren Guillermo del Toro kan erbjuda när det kommer till det skrivna ordet. Hans vampyr-roman (som vid det här laget är en vampyr-trilogi) The Strain började som ett försäljningsmisslyckat manus (inspirerat av arbetet med Blade II?) innan han fick rådet att försöka arbeta om det till en bok.

Och visst märks det att The Strain i mångt och mycket påminner om ett manus. I alla fall inbillar jag mig det. Del Toro och hans medförfattare Chuck Hogan får till en hel del kittlande spänning och suggestiva ordbilder men på det hela taget är boken en pang-på-rödbetan-uppdatering eller remake av Bram Stokers klassiker. Kompletterad med en del välbekanta del Toriska element thrown in for good measure samt influenser från gamle Richard Mathesons I Am Legend. Så vitt jag vet i alla fall var han först med att lansera tanken på odödlighet (må det sedan handla om vampyrer eller zombies) som en biologisk smitta.

Framförallt har vi den ärevördige Abraham Setrakian som van Helsing (de delar ju till och med samma förnamn). Han kan vampyrologi på sin fem fingrar och har givetvis varit på jakt i decennier efter den mästare som nu intagit Manhattan. Bokens flashbacks till Setrakians tid i Treblinka-lägret under andra världskriget tjänar egentligen inga direkt storymässiga funktioner, men jag gissar att del Toro inte kunde motstå frestelsen att inkludera ett par nazistvampyrer. Då känns det betydligt mer motiverat och välgrundat med alla alluderingarna, såväl känslo- som miljömässiga, till 9-11.

Nackdelarna med The Strain är väl som nackdelarna med vilken blockbuster-katastrof- eller apokalypsschabrak som helst. Spänningen är förvisso påtaglig och del Toro utnyttjar återigen den stämningsmässiga potentialen hos sin älskade New York-tunnelbana. Hade han själv gjort film av sitt manus är det svårt att inte se den som en slags uppdaterad Mimic och Blade II, bara med mer silvervapen och parasiter. Men karaktärerna är förhållandevis grunda och greppet att utrusta Dr. Goodweather med en skilsmässa, en son i kläm i skilsmässan och en outhärdligt rekorderlig ny pojkvän till före detta frun Kelly ger honom inte direkt några psykologiska bråddjup.

Dessutom har författarna tyvärr tagit mr. Stoker lite väl bokstavligt när det gäller historiens genusperspektiv. Mästarvampyren smyger förvisso inte omkring och förför unga damer men någon större roll utöver att vara bikaraktärer eller offer får bokens kvinnfolk inte spela. Nora Martinez, Ephraims CDC-kollega, är den enda kvinnan i vampyrjägargänget och landar därmed med ofelbar precision den ansvarsfulla uppgiften att ta hand om barnen när den stora slutfajten står för dörren.

Som bok är The Strain helt ok men med tanke på dess manusmässiga kvaliteter har jag gott hopp om att TV-serien är bättre.

The Strain (2014)
Tyvärr gick detta hopp inte i uppfyllelse. Kanske hade jag fått lite för höga förväntningar på TV-serien men även om de avsnitt i första säsongen som jag såg (nr. 1-8) var en ok adaption av boken tyckte jag inte att den lyckades få till vare sig spänning eller läskighet. Däremot var det lite kul att få se hur del Toro utvecklat vampyrernas sugtentakel från Blade II.

Problemen med serien var dels en viss känslomässig övertydlighet i vissa scener som jag inte tyckte att del Toro och Hogan tryckte lika hårt på i boken, dels att vampyrerna måste ställa sig i någon slags anfallsposition ungefär fem minuter innan de kan slunga ut sin tentakel vilket torde göra det rätt enkelt att undkomma dem. Vilket ingen av någon anledning lyckas med.

Nora Martinez får dock en större roll i de avsnitt som jag tog mig an, vilket bara är att applådera.