Daybreakers (2009)

Året är 2019 (men saknar replikanter, what’s up with that?!) och de naturliga födoresurserna är på väg att ta slut. Världen skakas av upplopp när hungern blir allt mer påtaglig, både regeringar och företag står handfallna inför händelseutvecklingen. Förgäves försöker man experimentera fram substitut, men än så länge har chefsforskaren Edward Dalton på företaget Bromley Marks inte varit särskilt framgångsrik i sina experiment. Det snällaste man kan säga är att hans försök hittills fungerat snabbare än en långsam svältdöd.

En helt vanlig dystopisk utarmad resurs-sci-fi säger du? Mnja nästan, säger jag. Ta Matrix (komplett med dess urvattnade färgschema) men ersätt datorer med vampyrer istället. Många vampyrbeskrivningar fokuserar inte sällan på en krympande mänsklighet som mer eller mindre framgångsrikt försöker muta in sin egen överlevnad.

Daybreakers vänder till viss del på kuttingen och ställer den intressanta frågan vad som egentligen händer när vampyren är norm och människan blir satt på undantag. För att krydda det hela har de australiensiska manusförfattar- och regissörsbröderna Michael och Peter Spierig dessutom konstruerat en vampyrism som inte kan behålla sin ”mänsklighet” med annat än humanblod (remember kids, accept no substitute!). Hänvisade till andra alternativ börjar de mer eller mindre snabbt mutera, förlora sina förståndsgåvor och bli mer och mer fladdemuslika (tänk Dracula i Coppolas version).

Edward och hans bror Frankie måste i vampyrvärlden brottas med etik och moral som handlar om huruvida det är ok att fortsätta dricka humanblod om det nu skulle finnas ett acceptabelt alternativ. Är det ok att försöka föda upp gris…eh, människor för att tillgodose den dominerande artens behov?

Fasiken, Daybreakers växer ju mer jag tänker på den. Det fanns så mycket att tycka om! Den kanske lite trötta sci-fi-plotten med Det Onda och Omnipotenta Företaget känns helt plötsligt fräsch igen. Inspiration är uppenbarligen lånad från såväl Matrix som exempelvis Equilibrium men återigen är det just vampyrvinkeln som putsar upp glansen (till skillnad från Ultraviolet då).

Jag gillar vampyren-som-norm-greppet där Daybreakers levererar en massa små tekniska finurligheter som skapats för att vampyrer ska kunna överleva i en värld som fortfarande innehåller solljus. Ethan Hawke spelar Edward Dalton (men vem döper en vampyr till Edward i dessa post-Twilight-tider?!) med den stabilitet man har kommit att kunna förvänta sig. Däremot påminner hans uppsyn mig om varför jag lessnade lite på killen där i skiftet mellan 90- och 00-talet – han såg alltid så förbannat miserabel ut! Han flankeras här av en sympatisk Willem Defoe och en djävulskt krass Sam Neill samt de för mig okända australiensarna Claudia Karvan och Michael Dorman.

Helt perfekt är tyvärr inte Daybreakers. Styrkan ligger som sagt i själva vampyr-storyn, medan den klassiska kapplöpning-mot-klockan-thrillern inte blir lika engagerande och en del händelseutvecklingar känns påklistrade för att lösa temporära problem. Mest uppenbart blir det förstås i det frustrerande fantasilösa Deus Ex Machina-slutet. Men på det stora hela är filmen nästan lika njutbar som det mänskliga röda guldet.

Effekter
Jag gillade de ”degenerarde” vampyrerna, de passar så väl in i mytologin och är en smart vidareutveckling på vampyrtemat. Särskilt imponerad blev jag av deras tekniska utförande i filmen vilket naturligtvis inte blir till lika mycket av en överraskning när Wikipedia meddelar att de är skapade av Weta Workshop.

Coolhet
Kostymklädda normal-vampyrer må vara intressanta, men särskilt coola är de inte. Ethan Hawke-sympatiska, ja. Coola, nej.

Vampyrtyp
Här finns som synes human- och monstervampyrer sida vid sida. Den extra kryddan är förstås att det blir större konsekvenser av att försöka vara en “snäll” vampyr än att bara bli lite törstig. Edward Dalton är en klassiskt självhatande humanvampyr men han ältar i alla fall inte sin skuld mer än en genomsnittlig vegetarian eller vegan skulle göra. För honom är födopreferenser helt enkelt ett val att göra för alla och envar och han skulle naturligtvis gärna se att alla skulle göra samma val som han.

Hierarkin
I Blade Trinity blev Blade & Co. synnerligen upprörda över vampyrernas försök att hålla människor i stora lagerlokaler i syfte att på ett smidigt sätt alltid ha tillgång till blod. Där var vampyrerna fortfarande ett släkte som var tvungna att verka i hemlighet men Daybreakers tar det som sagt till nästa nivå, vilket också gör det mer intressant. Med tanke på hur vi människor ser på djur och djurhållning, kan vi egentligen ha invändningar mot vampyrers syn på oss?